Jag är en människa som tar åt mig av allt och inget.
Det går in i mig och bygger bo.
Jag funderar till hjärnan är redo att explodera, vänder och vrider och tänker på vad ditt eller datt betyder.
Jag har lärt mig att ta in folks eventuella skäl, alla har sina goda skäl.

Förut hade jag svårt att hitta nya vinklar och blev: ledsen-sårad-besviken-arg-oförstådd.
Det sistnämnda gjorde att jag ofta fick bära ansvaret för varför det hela blev som det blev.

Idag försöker jag mig på följande:
Ledsen-inre dialog och ska förståelse. Om känslan går till att jag blir sårad/besviken- vill jag ställa frågan, bolla tankarna med ngn annan för att skapa förståelse och hitta nya sätt att se på saken.
Jag blir ibland rädd att folk ska bli arga men oftast blir det inte så.
Oftast blir båda parterna klokare.
Det resulterar i att jag slipper bli ilsken och arg vilket gör att alla kan dela ansvaret kring situationen/problemet. Om om om det skulle vara så att man inte delar på ansvaret eller ser sin del har jag svårt att bli trygg i den relationen. Meet me halfway är viktigt för att man ska kunna ha en hållbar relation. Tycker jag!


Det har hjälpt mig så mkt men det har varit tufft att komma hit. Har fått ändra hela mitt sätt att vara.
Jag fortsätter jobba med mig själv. Både på utsidan och insidan.

"Mamma, varför regnar det så mkt på hösten?"
En adekvat fråga som min stora ställde idag.
Det har öst ner idag och varit kallt så vi höll oss hemma länge till vi tröttnade och drog till sickla. Lunchade med pappan och sen shoppade vi lite kläder till bebisen.
Beben sov och jag stressade runt.
Kom hem och slängde i x antal tvättar.

När storgoset och pappan kom hem kände jag mig hel igen.
Min stora hade haft det jätte jätte jättebra :) på fsk.

Gick till gymmet och körde 40 min. Ben igen, har dille på det nu. Körde även mage.

Nu zzzzzova. Imorgon ska jag till min optiker som får ställa en diagnos på mina konstant blodsprängda ögon.
Så stan får det bli. Är man kund sen 10 år tillbaka får man akuttid snabbt.

Idag hade jag ett samtal kring återgång till arbete och det resulterade i att jag sköt på det. Fram till i vår. Vem vet.
Tänker att mitt andra barn också ska vara hemma lite längre. Att börja förskolan när barnet är ett är enligt mig lite tidigt.
Det löste sig bra. Det kommer bli knapert ekonomiskt men what the hell.
Hellre en härlig start för både mig och beben till ngt nytt än ett ångestfyllt.

Livet är hetsigt som det är. Bli gravid, leva två, bli smal, leka med barnen, äta, sova, ha egentid, vårda sina relationer, lämna på fsk, gå tillbaka till jobb. Helst inom ett år.

Typ jobba deltid när man håller på att fixa beben
Sen vara ledig under graviditeten för att vila. Sedan vara hemma tillsammans med sin partner för bästa tid med beben och familjen.
Seeeen när beben börjar på fsk vara ledig ett år och vila upp sig.
Rösta på mig till nästa val vetja.

Ngn som vill åka på weekend i vår? Mami is up for it

Är ni bekanta med matångest?
Kaloriångest får jag kalla det.
Ni kanske vet?

Hetsen kring hur mkt man äter av vad.

Jag lider av kaloriångest.
Jag blir arg och besviken på mig själv så fort ngt "onyttigt" passerar mina läppar. Jag startar igång självföraktet och kan inte sluta tänka på hur dålig karaktär jag har som inte bara sätter stopp för mitt (socker)ätande.
Jag ser på min kropp, hatar på varje kurva. Hatar mig själv för att jag inte är smal med en fin platt mage.
Min mage, den som burit två barn. Den som aldrig är tillräckligt i form.
Jag är ärrad, av mig själv.
Kan sällan njuta utan tänker bara på konsekvenserna av 20 godisbitar, 20 ostbågar, grädden i maten, brödet, sockret i juicen.

I min värld är det ohälsosamt att vara överviktig. Det är opraktiskt och tanken skrämmer mig.

Det värsta jag kan göra är att tukta mig själv, förbjuda mig själv.

Nyss tänkte jag springa till gymmet för att ångestreglera efter agg ha ätit lösgodis med min son.
Men jag stoppade mig själv.

Träning är för att känna sig bra, bli starkare, bygga muskler, vara hälsosam.
Inte som ett straff.

För många måsten och för lite tid.
Tiden med mina skatter är knapp, otillräcklig för allt jag vill hinna med.

Idag var en sån dag så stressen tog tag i mig och jag kände mig värdelös i det jag är bäst på. Att vara mamma.
Jag ogillar starkt den jag blir när jag är stressad. När rösten blir gäll, andning häftig, kroppen spänd och orden hårda och uppmanande.
"Gör det, suck, kom igen, nej nej nej, suck, på med jackan, nej, inte så, kom så ska jag hjälpa, hallå, LYSSNA..." Så kan det låta.

Jag kräks. På mig själv.
Hur kul är det? Att klara måsten:a med en klump i halsen?
Fuck it. Imorgon är en ny dag och den ska vara kravfri. Vi glider till det vi vill. Min stora ska få bestämma. Parken, klättring, bowling, bio, badhus. Whatever he wants.

Yes! Mitt liv handlar om och kretsar kring mina barn! Ngt annat vore galet... Jag är till för dem. Lever för dem och andas endast samma luft som dem.

Så idag hann vi med knatteskutt, handling, lunch, kalas, fika, träning och myyyyyys.


Nu, sömn!
Peace out

Åkte in till stan för att fixa fransarna idag, kl 09:30.
Satt och väntade på salongen men fröken Perez dök inte upp.
Fick ett samtal (efter att jag sms:at henne och kollat så att hon kommer) 10:10 att hon haft sjukt barn så hon har glömt kontakta sina kunder. Vad säger man när ngn är så oproffsig?! Hon "erbjöd" sig att komma in i helgen men jag tackade för mig kan man säga.

Åkte snällt hem och myste med mina skruttisar. Kl 10:30 var det dags att åka in igen, denna gången till Kiropraktorn. Sån härlig människa, som försökte justera min öma rygg.

Åkte hem till skruttisarna igen. Vi packade ihop oss, plockade upp min älskade syster och åt på La Neta.
Fredagsfikat i sickla och sen hem.

När storbusen sedan åkte till simskolan men sin pappa gick jag och beben till gymmet för ett snabbt rumppass.
Beben är söt, charmar precis alla i sin omgivning.
Folk på fik, på gymmet, i affären...ja you name it.

Har kollat på filmen Remember me.
Senaste veckan har det bara varit romantiskt slask...
Dear John, Great Gatsby, Remember me...
Det är en sån tid nu ;)

Nu ska vi sussa. Imorgon är det knatteskutt. Och kalas. Och Fika med Anna. Och lördagsgodis.

Jag har gottat mig konstant sen onsdag. Hm... Back fire, det kallas väl så?!

Natti på er

Jag har varit så effektiv idag.
Började beta av den enorma tvätthögen 07:00 och var klar 14:00.
Däremellan vilade jag och min bäbis, tätt ihop.

Efter lunch och tvätt gick vi till luma bibliotek för att lämna och låna nya böcker. Hämtade vår stora skatt och sedan till gymmet för att stretcha axlar och rygg. Ingen träning då jag ff är krasslig.
Dammsög, vek in alla kläder och noppade golvet.
Helgen kan börja!!!

Mathias bjöd på hemmagjorda hamburgare. Mums...

Sov gott Goa människor

Jag tänker på mina relationer. På de som bevarats, de som återupptagits och de som påbörjats.
Jag funderar, värderar och uppskattar det jag har. Känner mig delaktig i vinsten då jag har gjort mitt yttersta att bli en bättre version av mig själv.

Dock finns det där i bakhuvudet. En känsla av att behöva pejla av läget med granskande ögon. Lyssna och speja. Vem kan man lita på? Vem kan man lyssna på? Vem kan man vara sig själv med?

Jag har en instinkt som talar om för mig att titta efter faror.
Granska de människor som korsar min väg. Detta har gjort mig till en god människokännare.
Jag ryggar starkt för otrygga människor. För människor som är elaka. Jag är mkt kritisk och inte alls så öppen men har fått skola om. Titta på andra och lära mig men jag har sällan fel när det kommer till människor.

Jag förväntar mig minimalt och blir därför inte besviken när jag förstått hur det ligger till.
Många människor, oavsett var, är ofta ute efter självförverkligande. "Jag, jag, jag".
Jag vill inte vara så, jag vill lyssna.
För att veta om det finns ngt att bygga på. Man får veta mkt om en människa om man bara lyssnar noggrant.
I min värld är vi inte så komplicerade som vi vill verka.

Jag är trots allt ett krigsbarn. Ett barn som flydde från otrygghet och galna människor. Min överlevnad är min försiktighet.