Igår kändes som kroppen skulle gå av på mitten. Idag vaknade jag av två pigga ungar som påstod att klockan var mer än vad den var...mamman var irriterad. Förstod sen att vi gick över till vintertid idag.
Jag hade sovit dåligt och mitt humör var inte att leka med.
Försökte sova under dagen men det gick inte heller. Jag vet vad jag måste göra, jag måste träna. Det kommer hjälpa.
Men fam till jag är friskare blir det stretch och rörlighet hemma.

Imorgon är min första lediga dag. Jag vet inte hur jag ska göra men jag ska försöka vila.
Jag behöver köpa present till mami, thats all.

Konstig känsla, att inte gå till jobbet. Konstigt men härligt.

Har haft en lång dag. En dag då min kropp har fått bära mig.
Och det känns kan jag säga.
Kroppen värker, tankarna värker och jag märker tydligare än ngnsin hur människor vars core snurrar runt hat och elände inte längre klingar i mitt liv.
Hur svårt jag har när andra hatar på ett sätt som får mig att fysiskt reagera.
Jag lever inte mitt liv som en perfekt människa men jag inser att även när jag pratar om anda som jag inte gillar mår jag bättre av att göra det på ett värdigt sätt.
Jag vill inte förgifta mitt eget huvud.

Jag letar efter ngt i mig själv. Ngt som bara jag ser och känner. Det är svårare att leta i mörker så jag behöver allt ljus som går att få.

Sista arbetsdagen idag på väldigt länge.
Tog en lugn förmiddag och avslutade med handledning på söder.
Var hos barnmorskan idag och allt såg bra ut. Mina järnvärden hade stigit vilket var super.
Känner mig lugn och samlad idag.
Har hunnit med barnen denna vecka och det mina vänner är en underbar känsla.
Har nu ätit, typ det enda jag gör om dagarna, och fredagsmyset väntar.
Vet ni, det känns så lyxigt att slippa stressa med sömnen utan tillåta sig att sova när kroppen vill.
Nästa vecka ska träningen komma igång igen, har jag bestämt. Så fram till dess ska min kropp hämta sig från att bli knockad av hemskt virus. 7 november är det jag som hänger på låset för influensavaccinet.

Happy weekend darls!

Snuva, hosta så du får sammandragningar, gråta, skratta, prata, avsluta jobbet, säga hejdå, kramas, zooma ut, gå in i mig själv, vara rädd, längta, pussas, sörja, känna, börja om från början.

My day

I fredags kväll blev jag så mkt sämre. Min förkylning tig en ordentlig fart och på lördag morgon var jag golvad.
Fick dock en förfrågan av min syster på fredag kväll gällande fika hos henne.
Det är inte ofta hon bjuder in så jag kunde bara inte tacka nej. På lördagen väntade jag bara på att hon skulle benåda mig så vi kunde skjuta upp fikat men icke.
Vi tog oss dit och innanför hennes dörr väntade alla mina nära.
Det var dags för baby shower...
Så otroligt fint ordnat av min syster och så fantastiskt att få en stund med alla de bästa.
Vi fikade, pratade och körde roliga lekar.
Precis som jag gillar det.

Tack alla fina och tack älskade syster!

Idag har jag legat i princip hela dagen. Super sjuk och eländig men vad gör det är en hade världens bästa lördag.

Nattis

Har så svårt att släppa jobbet just nu. Det är som att jag har skapat mitt flow och trivs som bäst just nu. Även om jag har mkt känns det som att tiden jag varit där börjar ge frukt.
Med detta sagt behöver jag nu börja släppa taget och gå in i att jag ska ta ledigt och vila. Min hjärna och kropp behöver det mer än ngt annat. Tror att jag skulle bli en gladare människa rent allmänt.

Orken räcker inte till ngt mer än jobb och häng med familjen på kvällarna. Tur att M styr allt med städ och mat.
Längtar till lediga dagar så att jag kan hänga med mina vänner lite mer.

Nu är det dags för kudden

Att kämpa när jag är sårbar eller kämpa för det som gör mig sårbar är inte lätt.
Jag inser att jag har gjort mig sårbar och öppen på äldre dar. Innan har jag burit min kärlek lite utanpå, som i ett försök att inte bränna mig. Jag kämpade emot länge, lät det knappast sjunka längre in än huden men nu, nu är det annorlunda.
Jag är så öppen och sårbar, så medveten om exakt hur ont det kan göra. och mina ord vandrar ur mig på ett annat sätt, mjukt och kärleksfullt även när det smärtar.
Jag är på mina knän och jag är inte rädd för så mkt mer än att sluta mig själv igen.

Detta är den finaste kärleksgåva jag kunnat ge och få.

Ni vet när livet är bra men du kan vara så säker på att ngt i form av smärta lurar runt hörnet?
Som att lycka aldrig kan få vara en egen upplevelse. Jag tror inte enkelt på saker som kärlek, trygghet, tillit, relationer. Jag är misstänksam och hela tiden medveten om hur sårad jag kan bli. Detta ställer till det för mig, många gånger.
Och när jag väl sänker guarden ngt är ngt där och smockar mig i ansiktet. Gör mig dissorienterad och förtvivlad. Sorgen gör mig galen och jag klandrar mig själv för min handling som tillät mig känna det jag är mest rädd för.

Jag tappar mitt sikte och har svårt att se ngt men nykter och klar syn.
Lycka räcker aldrig längre än en kort stund, sedan är verkligheten där och lurar.
I knew It!

Jag förstår att jag behöver förhålla mig men vilket ansvar kan jag kräva av andra?
Hur många gånger jag ska våga tro på det som sägs för att sedan bli golvad av besvikelse, igen och igen och igen?

Jag önskar sinnesro och ett liv där respekten för det mest värdefulla gör sig synlig där den mest behövs.
Jag vill kunna släppa guarden helt utan att behöva ångra mig.