Igår var dagen-efter min eminenta partykväll som innefattade mer tequila än ngt annat. Bakrus men mest trött. I natt blev det dålig i orolig sömn igen. N-liten hade hög feber o vaknade av en mardröm o ville bara ha mammaaaa... När jag tog honom i famnen var han helt förstörd o rädd o skrek ff efter mig. Han lugnade sig o somnade tillslut i min famn o där satt vi... Jag var fylld av kärlek. Jag var på en plats där jag kände harmoni...Den lilla kroppen nära min, varma andetag o ömt kel! Älskar den lilla varelsen så det gör ont! Nu sitter vi o äter frukost o bebisen är på strålande humör, föräldrarna lite trötta men huset fyllt av kärlek <3

Förvisso är denna blogg tänkt som en kontainer men det är svårt när det väl kommer till kritan. Varje gång jag tänker att jag ska skriva av mig försvinner orden och hjärnan kaosar.

Idag har dagen varit rörig. Har glömt att äta och jag hatar när magen är tom och man har sockerraset från helvettet. Känns som att ett tredje världskrig är precis runt hörnet.

Läste denna blogg (Vimmelmamman) och hennes ord är en exakt beskrivning av vad jag känner så jag bestämde mig för att bomma det hon har skrivit. Hon har dock skrivit detta utifrån sin cancer, med all respekt och utan att tänka att min depression går att jämföra med cancer kan likheter finnas i hur man uppträder när man har det svårt.

 " Många bearbetar sin sjukdom på olika sätt. En del tystnar och vill inte säga ett ord till någon. Andra visar mycket tydligt alla graderingarna av oro och ångest. Att då alltid vara den starka, friska är tungt. Den som alltid ska stå pall och bära är inte helt enkelt. Jag har enormt lätt att uttrycka mig i skrift. Då kan jag berätta precis hur jag känner och upplever det hela.

Däremot är jag urusel på att bjuda in min man till mitt innersta rum. Ensam är inte stark. Ensam är just bara ensam. Det har jag skrivit förut men när man får en sådan här diagnos agerar man så olika. Jag blir tyst, inåtvänd. All min energi går åt till att fokusera och hålla huvudet kallt. Inget får sippra ut av min värdefulla styrka men om jag lättade på trycket skulle bördan bli lättare att bära.

Det är inte helt lätt att förstå heller om man inte får veta. Och så blir jag sårad för att han, min andra hälft, inte fattar vad jag går igenom. Och då tystnar jag ännu mer och distansen är ett faktum. "

Så är det lite för mig just nu och det är inte så lätt...