Alla inlägg under december 2017

Av myrealworld - 17 december 2017 12:15

Jag beundrar de människor som fixar amning utan större problem. Liksom bara lägger barnet vid den härliga bröstvårtan och barnet bara gapar stort och börjar suga R Ä T T.
Sen sitter de där och bara njuuuuter. Så mysigt och drömmigt.
Lyllos er. Verkligen.

En annan fick sig ett underbart barn som visserligen var redo att börja suga ca 20 min efter förlossning men det bidrog även till att det sög och sög och sög till brösten gick sönder. Då menar jag stora blödande sprickor rakt över vårtorna.
Lägg till barnet så fort den vill suga sa de. Helvette heller ha brösten och däremellan satt jag och svettades som en galning av smärta.
Tänk er att vara uppsprättad i magen och sen ska du även deala med detta...

Använd amningsnapp tills vårtorna har läkt sa de och jag gjorde det lydig som jag är men det resulterade i att bebisen gick ner i vikt.
Som tur läkte ena bröstet, det bästa, som jag nu ammar på.
Det andra är ett katastrofområde med sår och sprickor.
Den pumpar jag ur.
Det funkar med processen är långdragen... 20 min amning, 15 min påmatning och 15 min pumpning. Det är ca 1 timme.
Funkar på dagtid men natten kan det bli stört men då lägger jag patiens på telefonen och ber om att kidsen inte ska väckas av maskinen som låter som en bajsnödig kossa.

Men jag har bestämt min.
Jag vägrar lägga mitt barn till det trasiga bröstet. Nope. Jag gör det icke.
Torkar den ur får det vara. Det är dessutom min stora tutte så de kanske blir kul i sommar i en bikini.

Av myrealworld - 17 december 2017 00:24

6 december 2017 föddes vår älskade trea.
Det blev som tänkt ett planerat snitt och allt gick bra (!!!).
Jag hade svårt att hålla lugnet men det ordnade den proffsiga personalen på SöS. En barnmorska som hette Lotta var ett enormt stöd utöver M.
Men denna upplevelse var så brutalt fin och läskig på samma gång då allt var förberett och jag hade inte en chans att tänka på ngt annat.

Bebisen la de på mitt bröst 09:24 och hela världen fick smaka på mina tårar av glädje och tacksamhet.
Jag hade skapat ett underbart mirakel i min kropp och äntligen låg hen på min kropp.
Jag hade klarat det! Om jag hade kunnat hade jag rest mig upp och tagit ett lyckoskutt.

Därefter var det lata dagar på BB, avd 73. Jag höll mig på rummet och kramade mitt barn och min man.
Vi fick besök av älskade syster och bonus bror.
Skrattade och grät.
Mig mage smärtade utan like och mina såriga bröst var (är) ingen lek.

Efter tre dagar var det dags att komma hem. Till våra barn som helt plötsligt inte längre var små. Världen vändes upp och ner och jag kämpar med att hitta till ngt nytt där vi får tiden att räcka till.
Barnen älskar sitt syskon och det värmer mig.
Mini pussar och gosar med bebisen så fort tillfälle ges och jag, jag slås av förundran över livet.

Bebisen har bara varit med oss i tio dagar men är en självklar del av familjen.

Magen? Den är en historia för sig och jag är lycklig om jag lyckas bli hel ngn dag.
Brösten? Den ena funkar och den andra gör så ont att jag vill kräla ur mitt skin.

Mitt största bekymmer är att få en stund om dagen för att göra sig iordning och borsta tänderna.

Av myrealworld - 6 december 2017 00:27

Idag har vi skrivits in och imorgon är det alltså dags. Känslor, nerver, förväntningar, kärlek och ödmjukheten sitter på utsidan. Varje tanke berör det mest mjuka delarna av mitt känsloregister.
Jag vill gråta av lycka, skrika av rädsla och krypa ihop som ett barn av all oro som finns.

Jag känner mig utlämnad till andra som ska ta hand om mig, min bebis och min kropp.
Jag tänker på min målbild och bryter ihop i tårar. Snart är vi där. Jag försöker att inte hålla andan vid varje skrämmande tanke som dyker upp. Jag jobbar med min egen sårbarhet. Andra tänker att det kommer gå bra och jag tänker så mkt mer men det bör vara naturligt.

Har velat krama sönder mina barn idag. För de är livet detsamma vilket är så skönt. Inget konstigt kommer hända, bara ngt annorlunda.
Jag kommer sakna dem så mkt.

Av myrealworld - 6 december 2017 00:25

Idag har vi skrivits in och imorgon är det alltså dags. Känslor, nerver, förväntningar, kärlek och ödmjukheten sitter på utsidan. Varje tanke berör det mest mjuka delarna av mitt känsloregister.
Jag vill gråta av lycka, skrika av rädsla och krypa ihop som ett barn av all oro som finns.

Jag känner mig utlämnad till andra som ska ta hand om mig, min bebis och min kropp.
Jag tänker på min målbild och bryter ihop i tårar. Snart är vi där. Jag försöker att inte hålla andan vid varje skrämmande tanke som dyker upp. Jag jobbar med min egen sårbarhet. Andra tänker att det kommer gå bra och jag tänker så mkt mer men det bör vara naturligt.

Har velat krama sönder mina barn idag. För de är livet detsamma vilket är så skönt. Inget konstigt kommer hända, bara ngt annorlunda.
Jag kommer sakna dem så mkt.

Av myrealworld - 5 december 2017 00:47

Nu när det bara är dagar kvar så känns det vemodigt gällande min lilla kula till mage.
Jag kommer sakna den och jag kommer sakna stunderna då jag tittade ner på den och förundras över kroppens fantastiska funktioner till att skapa ett liv.
Jag känner mig som en gudinna som skapar mirakel i min kropp.
Jag känner mig oändligt stark och fantastik.
Jag älskar min kropp, vilken lycka att känna så.

Imorgon skrivs vi in och jag hoppas att allt ska gå vägen. Så så så nervös.

[Bild]

Av myrealworld - 2 december 2017 22:08

Jag mår bra. Bortsett från förkylningar ska jga inte klaga faktiskt.
Jag är väldans trött men det hör ju till och jag vet att ju mindre jag gör desto slöare blir jag men det har ju verkligen varit svårt att träna när jag varit sjuk konstant.
Magen växer inte så mkt mer men jag hoppas att min bebis gör det. Jag hoppas att den förser sig med allt jag har att ge.
Gjorde min egen juice igår med äpplen och rödbetor för att boosta järndepåer och annat innan operation.

Idag fick jag till en spontan träff med Anna och min syster. Lunch i nacka där jag skrattade så jag grät.

Imorgon är det första advent och jag är liksom glad för många saker.
Jag är lycklig men jag tänker också på saker som är svårt. Jag tänker på de omkring mig som inte mår bra, jag tänker på de vars bekymmer är en värld större än antalet ljusstakar i fönstren.
Jag tänker på att livet snabbt kan förändras och att en aldrig få ta saker eller de en älskar förgivet.
Jag tänker på mina barn, jag tänker på att de ska må bra. Jag tänker på mitt ofödda barn och önskar att hen är frisk och att allt går vägen. Jag tänker på min egen brustna relation till ngn i min närhet och vad det har gjort med mig. Jag tänker på alla dr ställen jag är sprucken på och på hur jag ska laga mig själv.
Jag tänker att tiden får visa mig vägen.
Jag tänker att allt har sin gång och om det är meningen så kommer det hitta sin väg.

Jag är bortom tacksam för jag har krigat mig hit. Jag har fallit i min djupaste mörker där denna känsla jag har nu trodde jag var påhittat. Jag har velat släppa taget om allt men främst mig själv för att jag inte såg min plats här.
Jag har inte velat förlåta mig själv för alla Mina tankar och handlingar. Jag har gråtit men också varit tilltäppt.
Jag har stoppat alla mina förhoppningar, all min kärlek och alla mina ord i en brunn så djup.
Jag har bytt bort ömhet och kärlek mot annat för att det helt enkelt känns lättare att inte känna.

Men idag står jag h ä r. Inte alltid stadig men jag står.

Presentation


Somewhere in between myself and I you will find Me.

Fråga mig

22 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards