Efter att ha nattat mina barn landade jag i soffan och klickade på Tillsammans mot cancer.
Jag har gråtit så att jag har hulkat, blivit skräckslagen för hur många som drabbas av denna obarmhärtiga sjukdom och jag har känt stor sorg för alla som förlorat ngn de älskar till cancern.

Jag är ofta livrädd för att själv drabbas eller ännu värre att ngn i min närhet ska drabbas.
Jag tappar andan, krampar känslomässigt bara jag skänker det förfärliga en tanke.
Jag skulle inte överlev. Jag skulle inte vilja.

Så, alla ni som står mig nära måste lova mig att förbli friska.

Mina tårkanaler har varit ordentligt vidöppna denna helg.
Otroligt befriande att vara så nära sina känslor ibland.
Jag har gråtit över att vara ifrån mina barn.
Jag har gråtit pga besvikelse och jag har gråtit för att jag har nått fram till min syster.

Timmarna har gått och jag har reflekterat mkt.
Har återigen kommit fram till att jag har fina människor runt mig som talar till mig och känner av mina känslor.
Och det är förunnat få!