Är människans ok den att aldrig vara nöjd?
Att alltid sträva efter det en inte har?

Jag tänker ofta på hur mkt just det kan ställa till det för oss.
Hur vi jämför, värderar, blickar vidare just för att vi inte känner oss nöjda där vi är.

Det är såklart även en styrka då det tar oss framåt. Får oss att tar jobbiga beslut. Bli bättre, testa nytt, lära oss nya saker osv.
Men.... Jag vill vara en som landar däremellan. Som liksom njuter innan jag längtar vidare.

Jag hade svårt att njuta av min egentid förra helgen (som jag längtat galet mkt efter) men jag tvingade mig själv att ta det.
Jag hade verkligen mkt egentid, i soffan. Mysa och bara vara.
Jag kanske inte var redo att vara utan mina små.
Nästa gång kanske blir lättare men nu vet jag, mindre gnäll. Ett tag iaf....

Denna höst har varit ett enda kaos av virus och infektioner.
Det har gått i ett och jag känner mig trött på att inte ha ngra virusfris dagar.
Har storisen varit frisk har den lilla haft svårt pga tandsprickning.

Nu är det min tur. Halsont (som FAAAN), hängig och ingen ork plus ögoninflammation.
Storis är fortfarande hemma från dagis men är gravt uttråkad.
Beben är gnällig och missnöjd, förutom med sin pappa.

Så kan det vara ibland.