Natten bjöd inte på så mkt sömn men min kära Mathias bjöd på desto mer då han tog kidsen på morgonen.
Sedan har vi haft det lugnt. Mathias lämnade in sin uppgift och valde att hänga hemma med oss.
Syster kom på eftermiddagen och gissa om storis var i himlen.
Vi åt och sen drog vi ut till Ekbacken för lite lek.

Jag gick till gymmet och körde ett "lagom" bröstpass.
Fick vara nog för idag. Håller igång men tar inte i. Körde en galen stabilitetsövning. Ni vet när man kör bänkpress (inte i smith-maskin) men sätter bara en vikt på ena sidan. Sån grym övning som kräver ansträngning av hela kroppen.
Mer av den i framtiden.

Storgoset ville leka Sveriges mästerkock och hjälpte till med maten. Så mysigt tycker jag!!!

Imorgon får vi se om storisen orkar iväg, för mig och beben väntar tvätt och städ.

Idag sa storisen att halsen gjorde ont och efter en del diskussioner beslöt vi att han skulle vara hemma.
Jag drog iväg kort till ett onödigt besök hos kiropraktorn på Odenplan. Och sen hem igen till mina skruttisar.
Allt gick inte plättlätt men vi fixade det riktigt bra.
Bullen tyckte dessutom att det var awesome att ha storebror hemma.

Storisen önskade att få åka till Willys i Älvsjö och handla vilket vi gjorde.
På vägen dit lotsade han mig med hjälp av gps:en.
Så kom vi att prata om Farsta och då säger han;
-när vi pratar om Farsta blir jag full av längtan.

Jag svarar;
-Men älskling, längtar du efter moster?

-ja!
Och sen fylldes ögonen med tårar på min älskade unge.
Ah... Vad ska jag säga?
Han är så speciell för mig. Mitt vackra barn.

Sedan har vi spelat spel, läst böcker, lyssnat på musik...

Och jag hann med ett cardiopass på 6 km. Oepa, spran dessutom heeeeela tiden. I intervaller.
Kanske, kanske hinner jag med Anna B på loppet.

Vad tror ni om våra livsöden?
Vad tror ni påverkar oss idag?

Efter en lång dag inne tröttnade jag och passade på att gå och handla.
Tog med mig busiga beben som (till en början) njöt av regnet och den friska luften.

Jag kunde tänka och filosofiera medan jag gick. Jag tänkte på den jag är idag. Jag tänkte på allt som förändrats och det som alltid kommer vara detsamma.
Det finns vissa saker jag inte kommer kunna förändra hur mkt jag än försöker. MEN jag är medveten om det. Jag tänker på mina ömma punkter. Om de punkter som aldrig härdas.

Jag undrar var de kommer ifrån.
Om de känslofiltren sattes på mig dagen jag föddes.
Jag tänker på att det har skapat mig, alltså min smärta och sorg. Min oro, min önskan att passa in. Min rädsla för att bli lämnad men även att komma för nära.

Det styr mig inte lika mkt idag men visst finns det där. I periferin...

Kanske blev jag den jag är idag dagen jag föddes?!

Natten var min och i vanlig ordning (med mig) vaknade beben 05 och ville hänga.
En får tänka efter så man inte blir förbannad. Mkt tålamod krävdes och beben somnade om i 30 min.
Vaknade sedan vid 06 och fick en flaska välling och somnade sedan lite till.
Jag (ett vrak) fick sätta mig i lekrummet med kidsen till Mathias klev up.
Gick och la mig med beben vid 11 och sov till 13:30. Shitpanik...
Aja, gjort är gjort.
Nu leker storgoset med sin bff, beben sover och Mathias lagar mat.

Jag djupandas och släpper ner de onda axlarna.

Kul det är med barn. Bullen (beben) vill sova nära men korven ville ha mkt space. Så är det fortfarande, förutom med mormor.

Mathias föreslog att vi skulle göra ngt med storisen idag.
Så vi frågade Anna om hon kunde vakta vår lillbebe vilket hon kunde.
Jag lämnade beben i järla och åkte sedan till bion för att se Boxtrols med två av mina älsklingar.
Kollade mobben stup i kvarten utifall att vi behövde rycka ut men självklart så rodde Anna hem detta galant.
Efter bion mötte vi upp Anna och en nöjd liten bebis som chillade i famnen och sög på en klämmis. Inga större reaktioner för att vi var där.
Tack Anna för att du väljer att vara aktiv i våra barns liv, det är så underbart.

Sedan har vi tragglat med mat, ögoninflammation, tvätt och häng.
Jag har ätit massvis med godis och mat. Mums!!!

Imorgon hoppas jag på ett pass, trots onda axlar och stumma ben.
Kanske lite cardio? Och ben ;)

Idag ska vi lämna ifrån oss busiga beben.
Detta för att få lite egentid med storgoset.
Beben har ju tidigare lämnats bort men bara till familjen.
Idag blir det till järlamami(sarna). En av dessa fina mamis har känt beben från start kan man säga.
Från att fröet var sått fanns hon omkring så detta blir bra meeeen mamman här är lite hönsig.
Lite fjantig men sånt får man jobba med. Vi ska gå på bio och mysa. Sist vi hade egentid med storisen på bio somnade jag.... #tröttastistan

Vardagsrasismen/fördomar är en stort problem anser jag.
Jag känner mig glad över att vi reagerar och är känsliga inför "det lilla". Att vi väljer att justera och minimera risken för att ngn ska känna sig kränkt.
Diskussionen kring de olika barnprogrammen känns adekvat och på sin plats.
Kanske inte för att människor känt sig kränkta över ord som "negerkung", "negerbarn", "svartingar" osv utan för att ämnet är brännhett.
Kanalerna vill inte utmålade som ignoranta, tack vare människors reaktioner.

Vi måste följas åt i kampen mot rasism. Vi måste reagera och handla där kunskap behöver komma in.
Vi måste ta människors utsatthet på allvar och bli den skyddande muren.
Vi måste ta striden.

Jag tar debatten; på Facebook, anmäler till olika sociala medier när jag blir besvärad av människors åsikter. De åsikter och fördomar som skapar vi-dem.

Gör det ni med.
Ta inte strid för små förändringar som gör världen lite mer respektfull mot de utsatta. Utan var beredd på förändringar som gynnar oss alla, räds inte...saker och ting kommer fortsätta vara igenkännliga.

...Stör skiten ur mig.
Ville mest bara säga det.

Annars är mkt som det brukar vara. Inget att vispa runt i en gång till.
Jag har varit hård med att uppfostra en empatisk unge som vet vad som är rätt och fel.
En unge som inte gör sårande handlingar mot andra människor.

Kanske har jag skjutit mig i foten då han lätt kan bli ett lätt byte för den som gärna kör över folk.
Den som bryr sig mindre om andras känslor. Ah...en tuff balansgång.

Men jag fullkomligt dör för hans sätt att känna empati för de som behöver det mest.
Kärleksfulla, tindrande ögon som berättar om kompisen på dagis (med misstänkt cp-skada) som säger "didididi" när hen är glad.
Vi pratar mkt om att hen är så gullig.

Han berättar om det han hör, det som andra kompisar berättar för honom med en varm och genusmedveten stämma;

-mamma, visste du att X är en kille?
-nej, hur ska jag veta det?
-det vet jag...
-jaha...hur vet du det?
-för att hon sa det till mig.
<3

Jag är förtrollad