Jag skulle inte säga att livet var ett helvete för ingen skulle tro mig. Jag skulle kanske säga att livet är svårt så in i helvete just nu. Kanske skulle några tro mig och faktiskt lyssna. Mitt barn är sjukt och vi vet varken varför eller hur vi ska underlätta.
Det trasar sönder mig överallt ifrån och mina krafter börjar ta slut. Jag är rädd för att sluta orka.
Jag vill absolut inte hamna där men all oro, ansträngning, sömnlöshet, läkarbesök, diverse människor att ringa för att söka klarhet har gjort mig mer och mer obrydd.
Jag mäktar inte.
Glädje? Träning? Egenvård? Själavård? Tid?
Inget av det får plats just nu.
Allt går i ett och allt handlar om att fatta vad vårt barn mår dåligt av.
Jag gråter, är ensam, känner vanmakt, ropar då och då, och spelar samma spel mot övriga som jag är bra på...leenden, lätt till prat och en bild av att allt är så bra. Eller iaf inte alls så dålig som det känns.
Jag känner mig obekväm överallt och i mig själv. Mitt hem och Borg känns inte tryggt och bekvämt utan kanske ett farligt ställe för mitt barn. Det förväntas att jag ska bo överallt och ingenstans och där är jag en gäst.
Jag har tappat min grund.
Jag vet precis vad som flåsar mig i nacken men just nu vågar jag inte stanna upp och titta bakåt.

Titta på mörkret och skrika att den fan inte får ta mig igen. Jag har tre barn som behöver mig, snälla inte igen. Inte denna gång.
Jag mantrar; Bara en dag till. En timme till. En minut till.

Bredvid mig ligger min bebis.
Andas halvbra men sover lugnt.
Denna lilla gobit till bebis. Bebisen som låter som en lärka när han blir glad och vill göra sig hörd.
Bebisen som kämpar tappert vid alla sjukhusbesök i hopp om att förstå varför han mår som han gör. Leende och gosig.
Tacksam är jag för att han blev mitt tredje barn.
Stunder när orken tar slut och när allt känns hopplöst så ser jag honom och smälter. Vill bara höra honom andas och må bra.
Mitt lilla hjärta

Hela min värld snurrar just nu runt mitt barn som inte är frisk i vårt hem.
Så fort vi kom hem från vår resa blev han dålig igen. Extremt snorig och svårt att andas.
Jag rasar samman av att inte kunna hjälpa mitt barn. Att inte kunna hitta felet och åtgärda det. Jag är maktlös.

Har ringt alla ställen jag kan tänka kan hjälpa mig. Gapat och gormat och bett om hjälp.
Imorgon ska vi äntligen till sjukhuset. Äntligen!
Jag ber till högre makter att de ska ha ngra svar. Ngt som tar oss framåt.
Min lilla bebis som ska ha en jobbig tid. Som ska lida och må dåligt.

Utöver vår bebis har mellanbeben antagligen åkt på halsfluss. Han har haft svårt att sova och jämrat sig i sömnen.
Idag började han klaga på att halsen värker och att han inte kan svälja. Lilla gubben.
Imorgon blir det vc för honom.
Hejja familjen O.C

Idag fick jag dock fylla på hos min bästis. Hon hörde spontant av sig och vi fick till en liten träff. Helt underbart att träffas och ta stöd i varandra där vi befinner oss.

Nu blir det kudden, en eller två minuter innan det är dags att ta tag i dagen.

ABC är ett föräldrastöd program som riktar sig till alla föräldrar. En ?plats? att träffa andra föräldrar och prata om utmaningar i föräldraskapet.
Det är forskningsbaserat och mkt lätt att förstå metoden som ABC stödjer.
Jag är själv ABC ledare och håller i föräldragrupper. Kort och gott går det ut på att förstärka det som fungerar, välja sina strider och ge barnet kärlek kärlek kärlek.
Enkelt va?

Under en period har jag känt att min relation till mitt stora barn har försämrats och mängden värme mellan oss har sjunkit. Istället har vi hamnat i att jag kritiserar, tillrättavisar och ?läxar upp? mitt barn hela hela tiden. Konflikterna avlöser varandra och mitt sätt att hantera vårt munhuggas är under all kritik.
Sen när jag vill boosta med kärlek är han lagom intresserad.
Alltså inte alls enligt ABC.

Igår fick jag nog av mig själv och bestämde mig för att försöka bryta denna dåliga cykel.
Jag ska minimera antalet tillsägningar/uppläxningar och öka värme och vara mer flexibel.
Umgås mer.
Jag måste vara på ett annat sätt. Jag måste jobba med den bästa förälderversionen av mig själv.
Måste.

Vi hade en fin dag idag vilket slutade med att jag fick en puss på armen innan han somnade. Han har knappt velat ligga nära mig.

Jippie! Så tacksam över att barn tar emot förändringar så snabbt.

Läste denna poesi på instagram skriven av @beyoncebjorck och kände att den träffade. Känner igen mig i allt det skrivna.

Idag tog jag med mig min mellis till badhuset på Lugnet. Tanken var först att ta med de stora barnen men kände att jag behövde lite tid men mellisen.
Ngt som jag trodde skulle ta en timme (L är otroligt frusen av sig) tog tre timmar och vi hade en fin dag ihop.
Lekte, busade och jag kunde fokusera helt och hållet på honom. Otroligt mysigt!
Sedan kom jag hem till en övertrött bebis och en storis som hade suttit allt för länge framför datorn.
Storisen kom iväg på lite shopping och mini fick packas ner i vagnen för att få en tupplur.
Jag kom iväg till stan med stora barnet och en fika blev halvmysig då vi just nu enbart tjafsar om allt. Framförallt spelandet och det humör som kommer på köpet.
Vi hade ett tufft snack på vägen hem men det var oundvikligt.
Ibland känner jag inte igen mitt barn. Det är två olika sidor av honom jag ser helt beroende på om han spelar eller ej.
Imorgon ska vi till lekland enligt önskemål (jag hatar lekland).
På fredag blir det bad med båda kidsen.
Joråsåatte... tur en inte behöver sömn och återhämtning.
Bara jag inte blir sjuk.

Bebisen är mkt bättre idag och just nu ligger jag och sover intill två gosingar! Jag njuuuuter!

[Bild]

Vår bebis har kämpat sen födseln med andning och nästäppa.
Han har pga slem haft extrem nästäppa och då även svårt att andas.
Vi har levt med konstant oro och bett till alla gudar om hjälp.
Jag har varit stamkund på alla sjukhus på södra sidan och sagt ja till alla försök för att bota.
Inget har hjälpt och jag har känt mig hopplös. Har inte velat lyssna till ?- det kanske växer bort?.
Under påsken drog vi iväg till Småland för att fira med svärisarna.
Efter ett dygn var bebisen så gott som symptomfri. Jag kunde inte fatta det men kände sån lättnad över att höra honom andas obehindrat och må bra. Han sov som en kung och var så otroligt tillfreds.
Ni kan inte ana hur skönt det var att uppleva sitt barn på det sättet. Jag kunde tom sova bredvid honom utan att känna oro för hans andning. Jag insåg då att min egen lycka kom tillbaka när bebisen mådde bättre.
Vi fortsatte ?puffa? honom med koksalt och ge honom sin dos av nasonex.
Allt gott och hoppet ökade.
Oron började smyga sig på när vi skulle åka hem.
Väl hemma tog det ca 10 min och bebisen började snora och bli täppt.
Helvetet var tillbaka med full kraft. Jag blev totalt sänkt och ville bara fly från lägenheten.
Jävla skit!
Vad kan det vara?
Vi har tänkt på allt från kvalster, damm, sängmaterial till ventilationen.
Igår natt sov vi i vardagsrummet.
Och på natten packade jag om min och barnens väskor för att kunna dra till falun dagen efter.
Så idag kom vi till Falun och bebisen är fortfarande dålig. Jag håller tummarna för att han ska bli bättre snart. Hemma i Sthlm kämpar M med att jobba och sanera/lista ut problemet med vår lägenhet.
Mitt tålamod är slut och jag är så orolig för vad som finns i vår lägenhet som får honom att insjukna på bara ngra minuter.