Blev hemma idag med. Lillen var snorig och rosslig så det fick bli så.
Fråga inte vad vi har gjort.
Barnet ville leka heeela tiden. "Mamma, var är du?" "Maaaamma lek med mig" Mamma kan du vara tjuv" osv.

Nu står jag och väger mina ord. Ska jag säga det som låter mysigt och gulligt? Måla upp hur myyyysigt vi har haft det och hur fint vi lekt och pysslat heeeeeeela dagen?

ELLER ska jag vara ärlig?
Som i att jag velat skrika att jag inte vill leka. Att jag suckat åt att vara ständigt klängd på. Ständigt behövd. Att jag tjurat över att pyret inte kunnat roa sig själv en enda sekund?
Att jag är helt orkeslös och bara vill vara för mig själv. Inte ngn längre stund men en dag utan att ngn ropar på mig och kräver ngt av mig.

Ska jag berätta den irritation jag känner över att min kära, fina sambo har förmågan att stänga av, stänga ute allt brus. Att jag vill vara så obrydd som han. Att skita i det dåliga samvetet som sveper över mig när jag bara tänker tanken att inte finnas för mitt barn i ALLT.
Att för en dag släppa helhetsperspektivet så att pappan kan ta det.

Hur jag får ångest över att jag märker att mitt barn känner av hur less jag blir emellanåt.

Hur jag är trött på att vara sjuk och fångad i min kropp. Minsta rörelse ger mig kramper och leder till utmattning.
Hur jag igår såg en bild av min kropp bakifrån och tappade andan av hur jag såg ut. Hur jag bara vill gråta över kroppens förvandling.
Många säger att det kommer gå tillbaka och jag kommer hitta min kropp igen men i detta nu vill jag bara dra ngt över mig som täcker allt som är överdimensionerad på min kropp.
Hur jag klandrar mig själv för allt jag äter eller inte äter.
Allt utom min fina mage. Eller det fina innehållet.

Ska jag nämna hur tyst jag blir när allt kommer omkring. Hur mina tankar karvar i mig.
Hur jag blir rädd för det jag känner och minns det som varit. Hur jag känner att mitt svarta hål slukar mig (igen).
Just idag. Just nu.
Det är nog den utdragna förkylningen. Eller hormoner. Eller bådeoch eller bara allt. Jag vet inte.