l lördags på min löprunda var jag upprörd över hur människor blottade sina rasistiska åsikter i samband med att de hittade Lisa Holms kropp.
Jag var arg och ledsen över att folk på fb spydde ut smuts och krävde "förståelse då en uppenbarligen känner stor rädsla och sorg" efter detta fruktansvärda.
En påstod även att det var förståeligt att vädra rasistiska åsikter men för att råda bot på detta skulle politiker (!?!?!) "släppa fram" de utbildade "invandrarna". Som att inte flertalet INVANDRADE (en invandrar väl bara en gång och sen har en ju invandrat klart? Eller en kanske bör fortsätta invandra fram och tillbaka en gång i veckan?!) redan jobbar?!
Jag och alla med mig (som invandrade) har ingen skyldighet att bevisa shit för ngn som vill att vi ska visa att vi visst är människor som jobbar och sköter våra liv för att få vara del av detta samhälle.


Jag sprang Och grubblade.
Tänkte att jag aldrig kommer bevisa mer för att vi var de som fick lämna allt pga förtryck och förföljelser.
Jag gör så gott jag kan (precis som alla andra människor) och de som gör fel och bryter lagarna är förövare/mördare/kriminella/sjuka och inget annat.

Jag ser en bunt människor och tar sig rätten att förstöra andras liv genom att våldta/mörda/skada/slå osv.
A Eklund, Breivik, de misstänkta för Mordet på Lisa osv är galningar. De bör straffas och aldrig mer släppas ut på gatorna. De är våldsförare.
Deras etniska identitet, hudfärg, modersmål, yrkesval, könstillhörighet, sexuella läggning ÄR OVIKTIGT!

Deras brott är inte oviktigt. Deras (hat)brott har förstört livet för barn och unga och deras föräldrar och anhöriga.

Jag förväntar mig inte att alla människor ska vara vettiga, tvärtom tror jag att flertalet människor bara har en fasad av att vara korrekta och så fort ngt händer syns deras verkliga ansikten.

Men jag förväntar mig att de få som har sitt förstånd kvar, står upp och höjer rösten mot hatet när den knackar på vår dörr (eller data- och/eller telefonskärm).


Min löprunda slutade med att jag var helt slut. Mina tankar och känslor landade i att orka fortsätta kämpa för än är kampen mot hat inte över.

Ännu en härlig helg.
Lördagen hängde vi mkt vid Hammarby backen där årets knattelopp hölls.
Min storis fick en startplats. Stark och fokuserad vad han och kom i mån supersnabbt. Därefter tappade han sin första tand och jag kunde knappt hålla tårarna borta.
Jävla skit att de ska växa upp och bli stora.
Jag körde en relativt dålig löpning och tyckte det hela sög.

Jag och My homegal Anabanana gick på hemmafest men kvällen avslutades tidigt men jag var ändå sliten på söndagen.
Tur att Anabanana tog mig till gymmet så jag kunde köra 45 min cardio.

Idag har jag försökt hitta fina klänningar till vår resa men förblev besviken över att inget satt fint.

min dag har varit underbar.
Spännande och nervös men också härligt galen.

Fallskärmshoppet var helt fantastiskt. Jag kände mig så otroligt modig, levande och lycklig. Kommer definitivt hoppa igen.
Alla borde testa detta!

Sedan har dagen fortsatt i ett. Vi var hemma igen kl 17. Trötta och slitna.

Känner mig även otroligt ödmjuk över att mina barn ligger trygga hos oss. Detta efter att ha hört polisens presskonferens gällande Lisa Holm.
Otroligt sorgligt och fruktansvärt!

imorgon kommer det äääääntligen ske! Jag har önskat detta så jäkla länge och jag kan inte fatta att jag kommer hoppa imorgon.

De säger att det ska vara fint väder så jag håller tummarna.
Herre jisses vilken upplevelse och hela min lilla familj ska vara där och se på.

Jag är skräckslagen och jag hoppas på att inte bli paralyserad utan kunna känna av upplevelsen.
Sist jag kastade mig ut i ett högt hopp var när jag var 14 år och hoppade bungy jump. Det var galet men inte så njutbart enligt min mening mest bara en adrenalinkick från hell.

Får se vad tandemhoppet bjuder på.

jag är så jävla illa berörd av detta försvinnande. Kanske är det för att media valt att belysa just detta fall (det är ju trots allt många människor som försvinner dagligen), kanske beror det på att jag är förälder och att ngt förfärligt ska hända ens barn är en förälders konstanta mardröm eller kanske beror det på att en förstår att det värsta tänkbara är nog verkligt för just Lisas familj.

En bekant skrev om detta och lyste lampan på mäns våld mot kvinnor och jag tenderar att hålla med. Ofta handlar det om att förövaren är en man. Kanske ngn hon kände eller ngn hon träffat på.
Det gör mig så jävla förbannad. Att hon råkat ut för detta för att hon är en kvinna, en ung tjej som råkade ha oturen att hamna i klorna på en våldsam och galen människa.

Jag mår illa vid tanken på hur skräcken måste ha paralyserat henne. Hur ensam och övergiven hon måste känt sig.
Hon har säkert bett och vädjat om sitt liv. Gråtit och känt hopplöshet.

Jag blir galen av tanken på hur hennes anhöriga måste känna. Fy fan!
Vad är en beredd att göra och ta sig till? Hur överlever en dagen?
Hur länge hoppas en och tror på det bästa?

Vilken jävla galen värld vi lever i. Med människor som tar sig rätten att skända och trasa sönder ngns liv på detta sätt.

Jag hade gett upp hoppet vid det laget. Jag hade tänkt det värsta. Men jag hoppas på att Lisa (och andra som försvunnit) kommer tillbaka till sin trygghet och till sin familj.

Jo, såhär... Vår stora är otroligt pre-teen och testar varenda millimeter av gräns. Vad jag än säger menar han på motsatsen.
Om jag vore "snäll" och smart hade jag hållit min trut och låtit ungen gjort vad hen ville men icke.
Här finns tydlighet och regler (för att jag är av den tron att kids mår bra av det) som jag önskar att fortsätta följa.

Vi (jag och Math) pratar igenom och kommer fram till ngt vi tror på och sedan håller jag fast vid det för min sambo tillika kidsens far "orkar" inte alla gånger.
Därför blir det inte som bestämt när han får styra.

Detta resulterar i att jag ofta är den som gränsar och även tar alla jävlahelvetes diskussioner även.
Bråk, skrik, elaka ord och tårar i mängder får pareras x antal ggr dagligen.
Min hjärna kokar och mitt självförtroende gällande mitt föräldraskap går i botten.

Idag utdelades två utbrott/sammanbrott (mkt pga att stora barnet inte fått gå till sängs rimlig tid under dagarna med sin far och dras med en extrem trötthet).

Jag vill skrika samtidigt som jag vill gå sönder.

Härligt att vara den föräldern som är tydlig (eller sträng).

vilken härlig minisemester Falun bjöd på. Idag var det dock dags att ta sig hemåt och återse de andra älskade.
Stressen som infann sig innan vi satt på tåget till Sthlm var ej nådig.
Men jag hann gå ner till stan med fullpackad vagn och en kabinväska, handla lunch på Hemköp, konka mig fram till området där allt är mest upprivet i stan och hitta till rätt spår.
Vi åt lunch på perrongen, Bullen kutade runt och sedan kom tåget. Blev även erbjuden en så gott som tom vagn där jag slapp vika ihop bebens vagn! Yeaj!!!

I Sthlm mötte resten av familjen upp och det var mysigt att se dem.
Kom även iväg till gymmet omgående och körde ett pass (överkropp).

Som jag tidigare nämnt är jag och beben i Falun medan storis och Mathias är i småland. Imorgon ses vi alla igen och det ska bli härligt att få krama om min storis och min Mathias.

Har dock sett fördelarna med att ha ett varsitt barn att se efter ngra dagar.
Det blir mer fokus på det barnet, en slipper stressen vilket resulterar i mindre tjat och tråkig attityd från alla håll och att under ngra dagar vara förälder plus ett barn (som i mitt fall sitter i vagnen och en kan göra liiiiite mer).

Men imorgon åker vi hemåt och det ska bli underbart.
Skönt även att få komma hem till gymmet :)