imorgon kommer det äääääntligen ske! Jag har önskat detta så jäkla länge och jag kan inte fatta att jag kommer hoppa imorgon.

De säger att det ska vara fint väder så jag håller tummarna.
Herre jisses vilken upplevelse och hela min lilla familj ska vara där och se på.

Jag är skräckslagen och jag hoppas på att inte bli paralyserad utan kunna känna av upplevelsen.
Sist jag kastade mig ut i ett högt hopp var när jag var 14 år och hoppade bungy jump. Det var galet men inte så njutbart enligt min mening mest bara en adrenalinkick från hell.

Får se vad tandemhoppet bjuder på.

jag är så jävla illa berörd av detta försvinnande. Kanske är det för att media valt att belysa just detta fall (det är ju trots allt många människor som försvinner dagligen), kanske beror det på att jag är förälder och att ngt förfärligt ska hända ens barn är en förälders konstanta mardröm eller kanske beror det på att en förstår att det värsta tänkbara är nog verkligt för just Lisas familj.

En bekant skrev om detta och lyste lampan på mäns våld mot kvinnor och jag tenderar att hålla med. Ofta handlar det om att förövaren är en man. Kanske ngn hon kände eller ngn hon träffat på.
Det gör mig så jävla förbannad. Att hon råkat ut för detta för att hon är en kvinna, en ung tjej som råkade ha oturen att hamna i klorna på en våldsam och galen människa.

Jag mår illa vid tanken på hur skräcken måste ha paralyserat henne. Hur ensam och övergiven hon måste känt sig.
Hon har säkert bett och vädjat om sitt liv. Gråtit och känt hopplöshet.

Jag blir galen av tanken på hur hennes anhöriga måste känna. Fy fan!
Vad är en beredd att göra och ta sig till? Hur överlever en dagen?
Hur länge hoppas en och tror på det bästa?

Vilken jävla galen värld vi lever i. Med människor som tar sig rätten att skända och trasa sönder ngns liv på detta sätt.

Jag hade gett upp hoppet vid det laget. Jag hade tänkt det värsta. Men jag hoppas på att Lisa (och andra som försvunnit) kommer tillbaka till sin trygghet och till sin familj.