Så kommer den där stunden då allt inte är så jävla gulligull.
Dagen efter en vaken natt där barnen turats om att vakna (väcka oss). Hosta, snora, ha mardrömmar, kräkas och inte kunna somna.
Vi två vuxna rök ihop (för att vi ville varandra väl) innan solen hann upp.
Trötta, slitna och med ett litet barn som kör i 140 oavsett sjukdomstillstånd. Den andra bryter ihop ca 4 ggr på en halvtimme av diverse orsaker.

"Semester" i all ära. Sol och allt som ska avnjutas med ett leende på läpparna...rimmar inte alltid med livet som familj/småbarnsförälder.

Det må vara vår ambitionsnivå? Eller våra goda intentioner men fy fan vad jag ibland önskar att jag kunde slänga mig på en solstol, njuta av en bok/glo på folk/sippa på en flaska med kallt vatten och sedan somna medan solen tar hand om min kropp.
Jag saknar de stunderna där jag fick vara jag. Där jag fick styra över mina minuter.

Jag tänker inte här säga;
"Men jag ääääälskar mina barn och jag skulle aldrig vilja vara utan dem" för det är för fan vedertaget.
Finns inget annat så jag tänker inte ens förklara mig!

Idag få vi andas emellanåt. Liksom lunka fram.
Imorgon är en ny dag.