Min inre resa har tagit tid på sig.
Jag har omedvetet väntat ut min egen mognadsprocess och det har kostat mig dyrt.
Jag har gamblat högt och kört ett tufft spel (främst mot mig själv).
Jag har fokuserat mer på andra än mig själv och detta har utnyttjats.
Inget jag är bitter för idag men när människor suger ut all ens energi blir man mer vilsen än man var innan.

Många jag älskar har sett mig såra, bli sårad, luckras upp och limmas ihop igen.

MEN

Nu är jag på väg. På mina egna vingar. Jag seglar på det jag lärt mig om mig själv. Jag har stärkt mitt vetande om mig själv.
Ingen är gladare än mig!

DOCK

Så blir jag påmind om sakernas tillstånd i mina drömmar ibland. Like it udde to be.
Jag drömmer om hur jag spelar med mina gamla kort och blir rädd.
Blir rädd för att tappa fotfästet.
För att trilla in i inlärda beteenden istället för att utveckla det omlärda beteendet.

I natt var drömmen sådan. Vaknade med en stark olust och kunde länge inte avgöra om det verkligen var en dröm.
Läskigt men skönt när det väl föll på plats.

Dröm sött

Känns som jag knappt sovit i natt. Blev väckt minst fem ggr av olika familjemedlemmar men pojkarna lät mig sova medan de åt frulle.
Blev väckt för att kunna säga hejdå till mina gullisar.
Åt grötfrulle och en kopp kaffe, lekte med mini och bara va.
Bebisen är ingen glad prick när han vaknar, han surar gärna en stund för att därefter spricka upp i ett leende. Han storebror har däremot alltid vaknat med ett leende på läpparna.
Så mornarna får gärna vara extra långa.
Gick sedan till träningen och körde ett pass. Har ju bytt ut mkt styrka mot uthållighet då jag måste bygga på nytt. Detta innebär, lättare vikter och många repetitioner.
Drog även till med lite cardio och tabatha. Puh va jobbigt!!!!

Efter lunch träffade vi upp Mathias för en kaffe och sedan hämtade jag storbeben.

Vi fick i oss lite käk och sen åkte vi in till kungsan för att kolla på eldfesten.
På torsdag är det persisk nyår och enligt tradition ska man innan nyåret dansa ut vintern, kylan och hårda tider. Detta för att göra plats för våren, värmen, gemenskapen och lyckan.
Detta gör man genom att hoppa över små eldar och samtidigt sjunga en visa. Jag fick med mig pyret och det kändes fint att göra ngt som har med min historia att göra tillsammans med honom.
Efteråt fikade vi i Mood Gallerian tillsammans med le twins.
Mathias, stackarn, pluggade så han uteblev. Nästa gång kanske :)

Min dag i sin helhet
Hoppas ni mår bra

Så, nu har jag tagit mig friheten att ge mig själv den utmärkelsen.
Så trött just nu.
Blir som en Walker när jag lägger mitt pyre på kvällarna och sen blir tvungen att kliva ur hans säng är bara omöjligt.
Är dessutom hungrig som ett djur hela tiden. Konstant och oavbrutet.
MEN jag får stoppa mig själv. Har ätit en tallrik med kvarg, hallon, frön och kanel så det för räcka.
Den värsta känslan första dagarna på en strikt kost, hunger hunger hunger.

Har kört ett pass idag. Inget galet och urflippat utan lugnt och metodiskt.
Körde axlar, mage och lite cardio.
Jag vet inte, mina axlar är åt helvette och skulle behöva ta ett par thai-massage.

Hängde med Maria idag, mysigt att ha den trötta loppan här. Hon höll ställningarna medans jag lagade mat.
Även mini var nöjd och bjöd dessutom på ngra sköna mökar.

Jag är lyckligt lottad över den top notch skaran av vänner jag har runt mig, är stolt över att mina barn kommer växa upp och ha en trygg klick av varma människor runt sig.

God natt kära ni

Kramkalas

Maria övar

Namnam

Vaknade sent av att hela familjen hade försovit sig.
Hej och hå, på med lite gröt till mina stora killar. Fixa en flarra till mini och sen bara köra på i ett.
Nu sitter jag i soffan men mini i famnen och bara är. Om en stund blir det gymmet och ett skönt pass.

Början på veckan kommer pappan sitta med huvudet i böckerna för att få in alla sina uppgifter så jag får fixa med mat och sånt under dagen.

Hur gör man btw när en stor kopp kaffe inte ger en det uppvaknande man behöver? Är det kört då?
Puh... Vill bara sooooova

Känslan ovan är det som präglat mig väldigt mkt just nu.
Det nästan kryper i själen.
Olust går att tolka på många sätt och just nu verkar jag ha svårt att sortera vad som är vad.

Helgen har rullat på.
Kul med besök från Eksjö. Kul även med inflyttningsfest hos Mary.
Kul med sol.
Kul med ett snabbt söndagspass på gymmet.

Nu är det dags att sova

Nör skrev jag sist?
Har jag skrivit om att solen börjat skina och den glädje det skänker?
Har jag skrivit om fikat med härliga vännen Anna på söder efter en promis?
Har jag skrivit om att jag idag körde mitt tredje pass på gymmet och jag känner mig mentalt starkare än ngnsin trots alla mina krämpor?
Har jah skrivit om hur glad jag är över alla härliga människor jag har omkring mig? Hur tacksam jag är över att just ni finns i mitt liv?

Bebisen skriker på sin pappa, vilket är helt okej, men jag skriver mer sen när mini har somnat.

Minns ni hur ni mådde när ni var gravida?
Inte jag heller trots att jag nyss var det.
Däremot vet jag hur jag mår nu.
Denna graviditet har brutit ner min kropp ordentligt.
Jag har så mkt besvär med kroppen att jag inte ens vet var jag ska börja.

*Ett bäcken som smärtar tillochfrån och är väldigt ostabilt.
*rygg och axlar som är stela och värker konstant.
*ett snitt som ömmar då och då.
*handleder som varken orkar lyfta eller hålla emot. Smärtan är obeskrivlig.
*stela och svullna fingrar som behöver lång tid att värma upp på morgonen.
*fotleder som gör ont så fort jag kliver upp på morgonen.

Jag är ibland orolig för att dessa krämpor inte ska försvinna.
Jag vill vara stark i kroppen och må bra.

Imorgon ska jag till en kiropraktor, hoppas det hjälper.

Att bli mamma första gången var en omtumlande resa för mig.
Jag ägnade min tid åt att utvecklas och lära mig allt om mig själv.
Detta för att kunna vara en bra mamma till mitt barn.

När mitt andra barn föddes var jag mycket lugnare inombords.
Färdiglärd för uppdraget.
Trots jobbiga gravidåkommor var jag lugn och motiverad.
När jag såg knytet första gången blixtrade tvivlen inom mig till.
"Kommer jag fixa detta?"
Är det så konstigt egentligen?
Är det inte mer än rätt att känna sig innerligt ödmjuk och lite rädd inför ett litet barn som vilar hela sitt väsen i dina händer.
Du som förälder kan göra vad du vill och detta barn behöver dig oavsett.
De är små, sköra och extremt utsatta.

Mitt barn får mig inte att tvivla på mig själv utan det faktum att jag beredd att bestiga vilka hinder som helst, höga berg och djupa hav. kan ibland få en att tro att man inte kommer klara det.
Men visst gör man!
Man gör allt, trots sömnlösa nätter och en kropp som värker.

Så denna gång har jag dubbla känslor. Är jag klar med barnafödandet?
Ska jag aldrig mer uppleva detta igen? Att få hålla ett mirakel som jag varit med och skapat?