Efter helgen kom en våg av utmattning över mig. Jag känner mig hyperkänslig mot allt. Alla ljud känns som oljud, mat känns ointressant och orken tryter hela tiden.
Både igår och idag sov jag en stund på dagen och jag önskar att jag kunde känna mig piggare efteråt men inte.
Idag satt jag hos psykologen en timme och därefter tog allt slut. Min hjärna var i ett vacuum och jag fattade knappt vad jag hade gjort.
Jag bad barnen vara tysta hela tiden och allt jag ville var att vara i fred.

Jg kom iväg till träningen och det är bra rehab, både mentalt och fysiskt.
Jag gör det jag kan.

Min psykolog vill att jag skriver ett brev. För att göra ett avslut. Det är läskigt att jag vill förmultna men jag vet vad jag borde.

Det finns saker vårt bagage som vi dras med. Det påminner oss om smärtsamma saker i vårt liv och hindrar oss att tänka annorlunda.
I mitt liv präglar delar av mitt bagage mig mer än annat. Jag kan liksom inte komma vidare.
Skuld, skam, sorg, sänkt självkänsla och hopplöshet är känslor som tar över.
Jag har försökt hitta lösningar, gå mig själv och den andre till mötes men landar i att jg själv blir sårad.
Allt handlar om strategier för att orka leva med sina egna känslor. För känslorna kommer inte att försvinna.

Jag jobbar med mina val vid vägskälet. Två val. Stanna eller gå.
För att stanna krävs samspel och att relationen blir värnad om under en tid.
För att gå krävs medvetenhet kring alla situationer och all den sorg som kommer att drabba mig. Det behöver vara klart i mitt huvud.

Jag förhastar mig inte, jag bearbetar mig själv och är min egen stöttepelare i detta.