Min största gåva är att ha blivit mamma till två underbara juveler. Ensamma i sitt slag och vackrast oslipade. Som barn är.
Med åren har prövningarna blivit fler och fler samt svårare och svårare att klura ut det rätta.
Barnuppfostran är ingen shopping på gågatan. Det kräver massor av respekt, timing, självförtoende, finkänslighet, tydlighet, kärlek, tilltro, tålamod och massa mer.
Dessa saker var för sig kräver en många års arbete för att uppnå och så fort du blir förälder så är det dags att komponera ihop dessa i harmoni och gärna under de mest enerverande stunderna då ditt barn har testat alla gränser (även de som inte du satt ännu eller trodde fanns), när den gapat/skrikit/betett sig illa (typ under hela dagen både idag och igår) samt när du hamnat i "jag tappade just mitt förstånd och flippade"-modet.
Då jävlar är det så dags att börja tänka på den barnuppfostran som var lätt att planera när en satt med gravidmagen och såg löjligt Lycklig ut.

Idag har varit ännu en dag full av prövningar (lägg på bakis-som-fan på det).
Jag hade väl knappast ens blivit nominerad till kategorin "mammor som duger".

Vi landade i att husregler skrevs ner och på.
Vi har pratat om vikten av att visa respekt, hänsyn och kärlek.
Vi Har lärt oss att barnet mår bäst när hen vet vad som väntar sååå vi ska göra aktivitetsscheman.
Tydlighet och struktur oavsett diagnos.

Jag gjorde en tabbe som jag nu bad om ursäkt för...barnet kom med konstruktiv kritik. Han är ett underbarn.
När explosionen var ett faktum blev barnet ledset och ville kramas varpå jag sa att jag inte ville kramas ju då. Barnet gick efter mig och försökte få kroppskontakt. När vi hade pratat klart kramade jag mitt barn hårt men förstod att jag hade gjort fel.
Barnets kritik var att jag skulle tänka på att det bara blev värre när vi var ledsna på varandra och inte gav kärlek.

Så jag ska ge kärlek även när vi är arga. För mitt barn behöver min kram precis just då (enkel logik egentligen).