Ni har sett bilderna som postad på nätet va?
Texten säger Relationship Goals och sen en bild på antingen ngra stjärnor eller på ngn snubbe som tafsar sin tjej på rumpan osv.

Vill börja med:
att allt är jävligt relativt, precis allt. Alla strider sina Battles och kämpar med sitt.
Att en får ta ansvar för sina beslut.
Med det sagt kan jag börja.

Vi har ju som nämnt två barn. Härligt underbara och fantastiska.
Vi tar fullt ansvar för att vi blev kära och valde att fortplanta oss för att ge mänskligheten en chans att överleva. Två är bättre än en tänkte vi. Tre, well that is a party.
Vi älskar dessa två bortom gränser.
Vissa perioder, brukar vara Max en vecka i taget, är rätt sköna. De somnar som de ska, äter som de ska osv.
Andra perioder.....not som much (detta gäller främst den lilla).
Ingen sömn, ingen vila, inget lugn och ingen andningspaus.
Jag kiknar. Stressar och jagar konstant. Jag känner mig fysiskt utmattad och psykiskt skör.
Vi kämpar och sliter. Kämpar och lyckas! Vi lyckas...

Sen glömmer vi varandra. Behovet av närhet, ömhet, kramar och värme.
Vi är som två robotar när vi väl "klarat det". Tomma blickar, en hand på benet, en puss vid läggdags.
Men lyckan och samhörigheten finns där. Önskan om att vilja vara med varandra. Önskan om att resa ihop, upptäcka världen ihop, växa ihop.
Den lyckliga tryggheten. Den där som är så värdefull.
Vi pratar och påminner varandra genom att kramas och vara nära.

MEN vi är här och vi har kämpat tillsammans. Genom eld och vatten och småbarnsår.
Kom inte och säg att folk inte överlever småbarnsåren när de knappt står ut med varandra innan de får barn.
Den du älskar att hata måste du lära dig att hantera OCH älska.

Han är inte min klippa utan vi är varandras pelare under den gemensamma tak vi byggt.
Vi är den bärande väggen.
Den som bör stå pall och aldrig gå sönder för då rasar allt.

That My friends are some Relationship goals: att klara småbarnsåren ihop och fortfarande känna en önskan att vilja mer.