Denna gång smög det sig på mig.
Anade inget och kunde därmed inte heller värja mig.

Jag var skör efter intensiva dagar med de jag älskar mest.
Fullt upp med att älska alla mer än tillräckligt under kort tid.
Efteråt kom tomheten. Ensamheten och saknaden. Saknaden efter de mest självklara relationerna.

Då kom du. Smygandes som om vi lekte kurragömma. Jag trodde jag hade gömt mig bra med bakom mig lurade du.
Tårarna övergick till en tryckande känsla i bröstkorgen.
Fan...vad var nu detta?
Snabba och häftiga andetag. Den impulsiva känslan av att vilja fly...nu!
Stängde in mig i min lilla garderob och fokuserade på andningen. Grät. Andades. Lät marken skaka.

Att du var i min kropp var ett faktum.

- Hej ångest, välkommen (tillbaka).
Jag förstår att du är här. Du vill att jag ska dra ner mitt tempo. Tänka på mig själv. Sänka mina krav. Släppa in och landa på fötter. Jag förstår. Du är inte här för att förgöra mig även om det är allt jag känner.
Du är här för att tvinga mig till det jag själv inte förmår att förstå och göra.

Jag låter min kropp bli ett fält av minor. En öppen äng fylld av blommor taggbuskar vassa stenar och mjuk mossa. Jag snavar fram. min öppna äng är den vackraste platsen på jorden.

Idag åkte vi neråt Sverige för att fira jul med kidsens farmor och farfar.
Resan gick relativt bra för att vara oss.
McDonalds drive thru var det ett kort stopp och sedan kaffe på 7/11.

Vi blev serverade goooood mat (som alltid) och sen öppnade kidsen sina klappar. Ännu ett berg av leksaker.
Kul för storisen som har trollat, spelat spel och lagt pussel.

Beben känns orolig och snorig. Undrar om det är en tand eller förkylning? Vi har gett alvedon och hoppas på ngra timmars sömn.

Nattis på er