Då när jag trodde jag visste allt, förstod det mesta och kände mig odödlig visste jag inte hur mkt det kostade mig. Vilket dyrt pris man betalar genom att vara onåbar.

Jag betalade varje krona med mitt inre med mitt behov av att ibland inte orka. Jag teg och "trodde jag var stark".

Jag kunde inte göra mig onåbar när min första föddes. Jag var liksom neddragen till marken. Mitt barn behövde mig och jag tappade andan inför att vara allt för ngn. Jag ansåg mig inte vara rätt person för mitt barn.
Så jag rymde, in i mig själv. Jag sjönk utan botten och jag ville inte räddas.

Idag, sedan en vecka tillbaka, har jag släppt det som hände.
Jag avslutade mina mediciner och nu vill jag flyga med mina egna vingar.

Jag fäller ut dem, de skyddar både mig och de jag älskar mest.