Tänkte dra en lång vals kring mitt mående. Som är relaterat till en fantastisk och älskvärd situation.
Nämligen att jag tycks vara med om ännu ett uppsving av hormoner och en period av tillväxt som fullständigt får mig på knäna. Jag kan varken stå, gå, sitta, ligga eller andas.
Jag vet inte om jag ska föda nu eller om ett år. Den smärtan...

Men efter att ha sett tillsammans mot cancer håller jag mig kort gällande mina krämpor.
Riktigt kort.
Jag har gråtit mig genom programmet, blivit rädd/skräckslagen, känt hopp, skänkt pengar, tänkt på alla de som lämnat och på de som finns kvar och sen gråtit lite mer.

Fuck you cancer!
Du är hatad, du gör oss livrädda, du splittrar familjer, du tar sönder människor, du tvingar oss att lämna och bli lämnade, du bjuder upp till ett krig där många kommer hem i en kista, du gör barn föräldralösa och föräldrar barnlösa, du lemlästar, lamslår och härjar.
Snälla sluta.

Vill ni höra?

Idag var dag ett av två i kursen "Första hjälpen i psykisk ohälsa".
Mkt intressant och en del matnyttigt.
Lång dag vilket kändes i hela kroppen.

På eftermiddagen var det dags för en kortarde fika och när jag står vid fikabordet och gör i ordning en kopp te känner jag en hand på magen.
Mycket riktigt var det en av männen på kursen som stod nära inpå och klappade på min mage med handryggen. Jag som blev stillastående, stirrandes på detta som skedde min kropp får frågan av mannen: hur långt gången?
(Ja, som att han rättfärdigade sitt handlande med att ställa en fråga kring min graviditet).
Jag svarar honom, fortfarande förvirrade och utelämnad.
Vidare säger han: får jag känna?
(Eeehh... Jag tänker att han frågar om det är okej att han klappat på mig)
Jag lyckas viska fram ett: "hmm aa" fortfarande stirrandes på min mage.

Då lägger han en hand på min mage och börjar smeka mig och säger: "åååå va skönt med gravida, men man måste ju fråga först".

Jag tar mitt te och går iväg. Han ställer frågor kring var jag bor och om jag vet vad det blir osv.
Jag är fortfarande tagen av det hela och märker hur jag försöker värja mig undan honom och hans påträngande sätt.
Jag har vid ett tillfälle tidigare träffat denna man som hastigast och vi har aldrig utbytt ett ord.

Jag var äcklad, kränkt och kände skam. Skam (!?!??) kring varför jag inte sa Nej. Ni hör.
Hur sjukt är detta?
Inte okej. Så nu måste jag börja vara på min vakt jämt så att inte ngn tar på mig. Alltså ngn random jävla galning som vill smeka min mage...MIN KROPP. I tron om att det är OKEJ.

Kan inte riktigt förstå det som har hänt och vilka känslor som väcktes i mig. Usch.