Idag tog vi farväl. Det var jobbigare än jag trodde. Ceremonin i kyrkan var vacker och det tig inte lång stund innan tårarna rann.
Tur barnen var där och pockade på ens uppmärksamhet.
Sedan har vi tillbringat tid med familj och släkt.

På kvällen åt vi tapas och myste lite. Barnen var helt slut och inte på jättebra humör.
Nu ska vi vila upp oss och förbereda oss på en ny dag imorgon.

Livet är för kort för att ödsla på oviktiga saker. Ge varandra kärlek, förlåt och förstå, skapa nya minnen lev!

Idag var vi på utvecklingssamtal på storis skola, Sjöstadsskolan.
Vi har varit väldigt positiva till skolan och mkt är väldigt bra.
Men det finns saker som får mig att tappa hakan kring att det är en F-9 skola som sköter vissa saker så dåligt.
Jag lyfte mitt eget barns mående och kunskapsnivå tidigt under hösten och det tog många vändor innan vi ens fick till ett möte. På mötet satt lärare och spec.pedagog och i princip ifrågasatte vår oro kring att vårt barn var understimulerad. Efter lite lätta hot och hårda ord skulle de bolla med en psykolog och återkomma till oss, detta var i oktober. Än idag har ingen hört av sig.
Vi har Nu legat på bitr.rektor som inte visste ngt och även haft kontakt med Skolverket.
Jag är helt chockad över hur skolan sköter detta...
Vi inväntar ny mötestid.

Efter mkt ilska kom jag iväg till jobbet och kunde få en del gjort.
Kom hem, käkade mat med min familj och sen iväg till vernissage i Kungsträdgården gällande fördomar mot psoriasis.
Hem igen, natta barnen, se ett avsnitt av greys och nu läggdags...

Jisses va tiden går fort. Dagarna går i ett och jag hinner knappt stanna upp.
Allt är konstant, speciellt livet med barn.
Minsta sak kräver enorm justering för att få allt att gå ihop.
Idag jobbade jag sent och tack vare min älskade syster fick vi ihop pusslet.
Storis kunde åka till simming, Mathias kunde vara hemma med mini och jag kunde jobba i lugn och ro.
Tack tack tack älskade syster för att du/ni alltid finns där!

För övrigt behöver jag bli lite friskare för att kunna komma igång med träningen. Jag längtar ihjäl mig.
Tänk att få lyfta igen, springa på löpbandet, stretcha och anta nya utmaningar.
Bring It over.

Jag har börjat söka jobb nu lite smått och inser att det inte finns så mkt att syssla med.
Jag har insett att det inte kommer ske ngra mirakel och jag kommer få lov att sluta. Tyvärr!
Tur en får jobba upp sin lön tack vare alla byten av arbetsgivare.

Jag har ofrivilligt slutat med kaffe sedan jag blev sjuk. Snart en vecka alltså.
Jag hatar tanken på att dricka kaffe så fort jag blir sjuk och denna gång höll det i sig länge.
Men idag var jag pyttelite sugen.

Idag har mini varit risig. Näsan har runnit oavbrutet men ögonen har varit lite bättre.
Vi tog oss till parken idag och där träffade mini en fsk-kompis som också var risig. De lekte en stund, vi hade picknick i solen och sen var vi alla helt slut.

Eftermiddagen spenderade vi hemma. Jag lagade piroger till middag som blev en hit, hurra.
Imorgon kör vi en repris, parken om vädret är finfint och sen åker jag till en kompis på lunch och sedan tar vi nog helg.

Jag försöker att vara kaxig, iaf när det gäller smärta.
Jag utstår och kämpar mig genom allt.
Att gå till jobbet med en förkylning? Inga problem.
Tatuera/pierca mig? Inga problem alls.
Kejsarsnitt * 2??? Inga problem överhuvudtaget.
Muskelsmärtor/buksmärtor/halsont/bihåleinflammation/ryggskott...you name it, nothing gets to me.

Men denna jävla influensa har sänkt mig och min självkänsla.
Ngt som jag inte är så kaxig med är huvudvärk, Hatar det! Punkt.
Denna influensa (talar om den som självaste djävulen) har inte nog med att ställa till allt för mig utan kör även med random huvudvärk när andan faller på.
Fy fan! Hade influensan varit en fysisk person hade jag använt mina sista och väldigt små krafter till att försöka strypa den.

Dag nr 6 och ff febrig. Dock mindre feber men så fruktansvärt utmattad.
En hel arbetsvecka snart... Blir galen av tanken. Kan tilläggas att jag inte har vågat öppna min kalender.

Idag kryddade vi på det hela med att bebisen fick vara hemma pga ögoninflammation. Stackars lilla goset. Vid läggdags klagade storis på att halsen värkte... Jag kanske är den friskaste snart.

Syster och partner kom förbi med presenter och härligt häng.
Vi fikade, skrattade och sen var det dags att lägga kottarna.
Mitt hjärta värms av hennes närvaro och dessutom fick jag en gosig kram och puss för att det var såååå synd om mig.
Eftersom jag suger på att visa känslor får du höra det här älskade syster, mitt ljus!

Hörni, nu blev det sent igen.
Sov gott och ha en fin torsdag imorgon.

Ja, nu syftar jag inte på serien utan på mitt eget tillstånd.
Jag har haft feber non stop i tre dagar, 40 grader plus och som lägst 38,5.
Har knappt kunnat resa mig upp och när jag har gjort det har jag blivit illamående och huvudet har hotat med att sprängas.
Jag vet att influensan är hemsk men detta har varit en näradöden-upplevelse.

Nästa år blir det definitivt en spruta mot denna skit. Det är lätt värt de hundringar sprutan kostar.

Idag är det iaf internationella kvinnodagen och jag vill höja mitt glas och hylla alla kvinnor (med eller utan snippa) som har kämpat, krigat och fört våra positioner framåt.
Tack vare den kampen står vi där vi gör, vi har grundläggande rättigheter men är långt från jämställda.
Denna dag är en påminnelse om allt det som gjorts och det vi har framför oss.

Min kamp är uppfostra mina barn med en feministisk värdegrund. Det är min framtid och deras sunda värderingar behövs.
Ngt annat vore helt galet.

I perioder angrips mina sinnen av sånt som styrde mig tidigare. Jag blir liksom liten och skör, svår att komma nära. Som ett skrämt djur som fräser och viftar i ett hörn.
Jag önskar så att kunna säga att jag är skör och vill att människor inte ska lämna mig ensam men allt som kommer ut är rka motsatsen.
Jag önskar att folk kunde "räkna ut mig". Ni vet den där smöriga repliken till hen som säger:
"nej, nej inte för min skull"
"Jag vet att du vill att jag ska finnas här nära dig så det kommer jag att göra".

Den där ni vet...

Den där när en överrumplar en med exakt den kärlek och förståelse en behöver, fast utan att behöva be om den.

När det inte kommer står jag där och viftar, fräser och ber allt dra år skogen för jag vill inte vara den som är den.

För det mesta går detta bra. Jag tar ibland bladet från mun och säger vad jag behöver. Ibland hittar den andra fram och andra ggr låter jag det vara vad det är men idag, just nu så känns allt inte så.
Jag kommer förbi detta också såklart.

Jag är orimligt "liten" ibland, helst när annat är pressande och stressande.
Detta med människor som står mig mkt nära, då kan jag krypa ut och medge att jag har en "sån" period.
Idag skrev en vän som svar på ett sms "[...] och så har du ju mig".
Det ju bland det finaste en kan få höra... När en viskar om sin skörhet och få höra det blir en liksom fylld med mod och kärlek.

Min lärdom i livet är att vara noga med vilka en väljer att släppa nära och hålla kvar. Det är så viktigt för ens egen utveckling och välmående.
Kroppen och ens inre brukar kunna reglera det där, en behöver bara lyssna och följa sitt hjärtas slag.
De ggr du träffar ngn som får dig så trygg/fylld av kärlek och förståelse lär du märka det tidigt.
Andra ggr möter du ngn som ger dig motsatt känsla och även då lär du känna när det är dags att vandra vidare/inte släppa in.

Lyssna noga och gör det som krävs för att hitta de du vågar var skör med.

Den där retsamma krassligheten skojade till det med mig. Idag slog den andra till som en käftsmäll. Ont i varje kroppsdel, halvfebrig, snorig, bihålor som önskar sprängas vid varje rörelse osv.
Det andra var bara förspel och nu är jag här.

Vi hann in idag en kortis för att prova lite fint. Mamma, syster och bästaste Anna var mitt stöd... Jag blev inte klokare men stundtals kände jag mig fin.
Detta är mestadels en stress, så mkt planering/fix och leta jobb och jobba heltid och få vardagen att rulla. Knappt kul vissa stunder och idag var lite så (kan ju även bero på hur jag mådde).
Iaf...

Tur mami är här. Jag älskar det. Hoppas jag är piggare imorgon så vi kan göra ngt.

Roligare än såhär är det inte just nu.