Vissa perioder känner jag mig mer skör än andra. Jag tänker tankar jag inte vill uttala, om döden.
Jag tänker, får panik, tänker mer, börjar tänka på alla nödutgångar och hur jag ska överleva.
Jag tänker på hur ngt sådant skulle slå mitt liv i spillror och jag vet helt ärligt inte om jag skulle överleva.
Jag har överlevare runt mig. Som överlevt sina kära och fått gå vidare utan de men jag tror inte jag skulle klara det. Jag kan inte mista, tanken gör mig galen.

g a l e n

Hur kan man överleva ngn? Hur kan vardagen fungera igen? Varför skulle den?
Hur skulle en kunna le igen med minnet av ngn som skulle leva för evigt?
Den smärtan går in i min benmärg i dessa perioder och jag kommer på mig själv med att överleva mina tankar.
Jag kan knappt andas och för mina närstående verkar jag galen.
De tittar på mig med en blick som talar om min galenskap för mig men jag är inte övertygad.

Jag pratade med min mormor häromdagen. Hon fyllde år på alla hjärtans dag.
Jag pratade med henne om hennes goda kontakt med Gud. Och hon bekräftade mina ord.
Hon bad mig även att alltid ta hjälp av Gud när jag behöver ngt, det gör hon alltid. Hon säger att hon alltid ber "honom" vaka över oss, varenda en av oss.
Och jag tänkte att kanske kommer jag komma dit i ren desperation en dag där jag ber henom om vägledning.
Tror ni hen accepterar mig?
Eller avfärdas jag för att ha misstrott hela livet för att i en desperat stund nå ut? Jag tar risken!

För mina älskade gör jag vad som helst.

Känner mig krasslig i halsen ikväll. Kommer bryta ihop om jag åker på den här skiten. Först vab och sen sjuk från jobbet. Nä! Icke.
Tur kära A tog med sig Advil PM till mig från USA.

Imorgon hoppas jag på att båda kidsen är feberfria och att de får i sig lite näring. Min stora har ätit lite igår och idag men mini...han matvägrar helt och har knappt ätit på flera dagar.
Inget att hetsa upp sig för, jag vet men var få de energi ifrån?

Gick och tränade en sväng. Cardio och lite ben. Har ökat massor sedan jag började efter förkylningen. Och fy satan va stark jag är. Inget mer mjäk nu, tungt och galet bara.
Så.jävla.kul
Tror ni lyckan håller i sin imorgon? Få en köra även imorgon tro?

Var ute med sjuklingarna på en kort promenad till affären idag och blev så lycklig av ljuset. Det vackra ljuset och jag vet inte om jag inbillade mig men jag tyckte att solen värmde lite.
Fy fasiken vilken lycka.
Min bästa tid är våren...första värmen/ljuset.
Mini njöt också massor, satt tyst i vagnen och bara tittade. Härligt!

Idag har barnen fortsatt tjänstgöra för årets influensa.
Den större har haft lite feber men mkt bättre än vad han varit.
Den mindre har haft hög feber, yrat och vägrat det mesta.
Stackars små gosingar.

Imorgon fortsätter jag att vab:a. Så får det vara och inget kan vara viktigare här och nu. Lite lyxigt är det att kunna vab:a med sina juveler. Urtrist i stunder men mest värdefullt.

Jag körde ett pass ikväll. Axlar, rygg och biceps. Skönt att svettas och ta i lite. Hoppas jag håller mig frisk så jag kan köra lite varsin imorgon...längtar nämligen.
Finns inte mkt som slår 30-40min konstant svett och pressa sina gränser.


Nattis

Det började vid en naiv tanke om exakt hur gulligt allt var.
Kanske t o m självuppfyllande, vem vet?!
Jag var 26 år och fylld av många känslor, skräckblandad förtjusning.
Vad jag aldrig förstod var att föräldraskapet skulle vara större än mitt vetande.
Februari, 2009 höll jag mitt lilla barn och känslorna var uppochner. Inte som det "skulle vara" men ändå stort.
Jag fick erfara mitt inres demoner på ett sätt jag aldrig kan beskriva.
Föräldraskap är inte självklart även om det är önskat.
Jag menar inte förmågan att få barn och älska hen utan att vara en förälder som vågar möta allt demoniskt som kommer med rollen.
Räcker jag till? Vem är jag? Tänk om jag inte är en bra mamma? Tänk om jag inte älskar tillräckligt mkt? Tänk om ngt händer? Tänk om jag inte klarar av det? Osv...

Men mitt föräldraskap gav mig möjligheten att växa.
Att bli den jag ville vara. Det tog sin lilla tid men här är jag nu. Inte perfekt men helt övertygad om att jag ska klara alla prövningar för mina vackra skapelse.

Igår fyllde min första 7år. Vi firade i en dimma av febertoppar, hostattacker och allmänt influensatillstånd.
De som fanns där från början fanns även här igår. Grattis min värdefulla, du kommer aldrig förstå hur speciell du är för mig men jag ska göra mitt bästa att förmedla det på bästa sätt varje dag, resten av mitt liv.

Jag älskar mitt barn mer än livet självt och jag känner mig stolt och ödmjuk inför dessa sju år som varit.
I did good, hörni.

Vissa dagar är utmaningen större än andra men de alla andra dagar är vi en familj som älskar och stöttar varandra.

Fredag.... Näst bästa veckodagen. Min favvo är torsdagar men idag är det fredag och jag har haft en bra dag med mina kuratorskollegor.
Jisses vilket roligt jobb jag har.

Sen hann jag handla, komma hem och nu inväntar vi mamma och pappa.
Imorgon fyller mitt hjärta 7år. Vi tar ett inlägg om det då men han förtjänar en härlig helg med massor av hurrarop.

Känner mig omgiven av kärlek just nu. Bästa känslan som finns.
Jag lever på det! Till nästa gång.

Onsdag hörni.
Jävlar i gatan va fort det går.
Idag har allt gått bra men denna vecka har jag känt mig trött. Slut i kroppen. Varken velat kliva ur sängen eller stanna kvar på jobbet längre än 5 min.
Men möten och samtal har avslöjat varandra så dagen har gått i ett.

Efter middag, pussar och nattning drog jag till gymmet och körde ett apjobbigt löppass. Kräks-i-munnen jobbigt.

Nu; duscha, ta en proteindrink och sen bums i säng.

Måndag kväll snart över. Jag har varit trötthetens Mama idag. Så orklös och omotiverad. Tur det har varit en lugn dag.

Igår hann jag yoga med min fina Anabanana. Sedan åkte vi på utflykt (läs: lämna tillbaka ett plagg på Zara, svänga förbi och köpa kalaskort) för att avsluta det hela med en brunch på Prime burger. Aaaamen va gott det var! Jag mumsade på som att det inte fanns ngn morgondag. Det hela blev mkt festligare när storis tappade ytterligare en tand. Älskade ungen min, alldeles snart 7 år.

Ikväll har jag kört ett ben och ryggpass. Blir svårt att gå imorgon men vad gör det?!
Jag ska satsa på att våga maxa min styrka! Nu gäller det att ta i en period.

Nattis på er

Hur värderar ni era relationer? Eller vårdar för den delen?
Detta är ju bland det svåraste för oss människor, att fungera socialt bland andra människor.
Att höra ihop men även vara sig själv.

Att kompromissa och vara beredd att förändras för att få ngn annan att känna trygghet. Att ta ansvar för saker en ställer till med för att ge den en älskar upprättelse i sin känsla.

Jag blir aldrig riktigt klok på det här. Och det är väl tur för va tråkigt det skulle bli om allt bara togs för givet.

Jag försöker att tänka utifrån mig själv och min kapacitet. Den förmåga jag besitter och den jag kan skaffa mig genom att utvecklas.
I relation till de jag älskar och värderar högt har jag inte "råd" att vara stolt, dumdristig, envis och fearless. Där måste jag pressa mig själv för att verkligen inte begå misstag som skulle skada ngn av de jag älskar. Jag måste vara steget före.
Där utvecklas jag, genom att göra bättre än det jag kan. Alltid.

Ngt annat som ger näring är ju att ständigt skapa nya minnen som stärker. Att dela livet med och motgångar och i dessa stunder känna samhörighet och känna sig förstådd. Kraften i det kan få relationer att räcka i oändlighet.