Ja, ni vet hur pendeln slår.
Fram och tillbaka...sådant gäller även känslorna.
Helgen gick till barnen, träning och återhämtning.
Mathis var på svensexa medan jag och barnen + mostern roade oss själva.
Jag hann med att träffa Linda och hennes bebis en kortis vilket var helt ljuvligt. Så länge som vi har hängt ihop och nu får jag vara med och se när hon har en alldeles egen bebis.
Så kul

Sedan drog ju vecka igång...ny energi och nya tag.
Trista mornar (väders mässigt) men vackra kvällar.
Jag älskar våren och sommaren och LJUSET!

Denna vecka är galen, sena arbetsdagar som gör mig stressad då tiden med mina ljuveler blir ännu mer begränsad.
Men men nu få en köra hårt fram till skolorna slutar iaf.

Ja va smärtsamt det kan vara vissa dagar. Så till den grad att jag är redo att trampa ner mig själv för att kontakten ska fungera.
Jag avundas alls som får det att fungera utan problem. Jag undrar hur de gör när de förlåter.
Jag är nollställd... Utom smärtan förstås. Den är där...

Denna vecka har präglats av detta och alla mina demoner. Demonerna har blivit mina husdjur just denna vecka. Lekt att de är tama och vänligt inställda men jag vet bättre.
Jag vet bättre men jag vet också att jag behöver tämja dem. In i mitt liv, in i mitt vardagsrum. Vi kan inte leva ett liv ihop, jag och mina demoner, utan att känna varandra.
Livet är komplicerat nog.

Jag tänker att jag är jag och ingen annan. Jag tänker att jag kan förändra det jag inte gillar. Jag kan påverka det jag blivit påverkad av...
Men jag tvivlar. Jag drar min själv över samma kam och våndas. Våndas över att skada min omgivnings.

Igår grät jag, i förrgår lika så... Men det lättar. Och det visste ju ni också. Det trycker ut det allra värsta här och nu. Idag kunde jag agera min roll igen.

Hela lite tänker jag på tid.
Jag tänker på att vara med min familj, mina barn...
Jag tänker på att komma hem och hinna allt det där viktiga.
Jag tänker på att hinna träna utan att prioritera bort det andra och ibland får jag dåligt samvete över att jag bortprioriterar det jag finner lite mindre viktigt.
Jag tappar mig själv i tiden.
Jag behöver stänga av för att kunna utföra t.ex mitt jobb.
Hur ska jag någonsin förlåta mig själv för all den tid jag inte var med mina barn.
Häromdagen slog det mig att vi faktiskt lämnar bort våra allra viktigaste mirakel till andra människor (utan allt för många referenser) många timmar om dagen. Där får de vara utan sina föräldrar och lära sig massor men också utså massor.
Jag mår illa av denna tanke...jag vill spy.
Hur kan detta vara befogat? Åh vilken urlöjlig värld vi lever i.

Långhelgen är snart över och allt har varit ljuvligt.
Först långledigt, sol och värme, mamma på besök och bara så mycket kärlek...kunde ju inte bli annat än just ljuvligt.
I torsdags kom min älskade mami och vi startade helgen med egentid på Mall Of Scandinavia. Jag, syster, mamma och vår khale.
Inte mkt till shopping men mys, fika och lunch.
Sedan har vi haft extra familjen här, jag har hunnit träna en del, vi har varit mkt ute i solen och idag efter att mamma åkt tog vi oss ut på cykelsafari :)
Jag mår bra och känner mig påfylld med kärlek och värme.
Jag saknar mamma så mycket men det är vad det är.

Imorgon är det dags för jobb, skola och studier.

Just nu är tisdagar mina värsta dagar.
Varför?
Jo, för att min stora har simning kl 18:30 på tisdagar.
Jag hinner alltså nätt och jämnt hem (eftersom jag sitter i fetlånga köer) för att kasta i mig mat och sedan stressar en av oss iväg till simningen.

H A T A R

Den stressen gör mig arg och frustrerad varje vecka. Jaja... Barnet klarar sig bättre på djupt vatten och kan simma en hel del vilket innebär att denna aktivitet är över för nu.

Lilla Bullen under de blommande körsbärsträden vid Luma!

Familjen minus storis

Fredagsstretch! Faktiskt grymt imponerad av mina egna skills efter bara tre (typ) yoga pass. Det gör ju skillnad!

Fredagsmys...så härligt att stänga av tv:n och bara ha picknick på varfagsrumsgolvet.

Mysig fika med babymama bästisen i solen. Tur vi hann ses en kortis innan underverket kom ut. Nu längtar jag till bebismys

Mina små stjärnor! Söndagen avslutades med att storis och pappan hade egentid medan beben och jag var ute i solen och hängde lite i sickla.

Kvinna gudinna va folk kan vara klantiga och idiotiska.
I mitt jobb är det inte bara kidsen som behöver stöd, de vuxna skulle behöva mkt stöd och omtanke för att gör kloka val. Ibland blir jag förundrad över hur vissa aldrig tycks mogna och förstå vissa saker bättre.
Hursomhelst...
Beben är sjuk igen. Jag lär vab:a imorgon och sen är det fredag igen. Det går så fort nu.

Känner ni av pollen? Jag känner mig konstant förkyld, fast aldrig tillräckligt...hatar den känslan men undrar om det är förkylning eller om det är pollen.

I helgen blir det lugnt för oss, säger ju alltid men det slutar ändå med äventyr. Ska iväg med vår storis på ngt bara vi, käka och bio är ju rätt awesome.
Juste, sen är det Valborg. Titta på eld och frysa, sounds like a plan.
Kommer ägna min fältarvän en tanke.

Gonatt på er

Jag har haft ljusa stunder denna v.
Glädje och lättnad skulle bäst beskriva de nyheterna jag fick. Firade med champagne och god mat...
Sedan blev det helg. Så skönt och så rätt eftersom jag var helt slut.
Både fysiskt och mentalt.
Somnade tidigt både fredag och lördag, den tröttheten går tyvärr inte att beskriva med ord.

Idag kom den onda... Det jobbiga och tunga. Jag skulle säga att det finns med mig hela tiden men idag var det tungt. Jag vaknade upp och kände att jag gärna hade skippat denna dag. Kände mig tung inombords.... Ihålig men ändå mörk och fåordig.
Där har jag befunnit mig. Bästis kom och gjorde mig sällskap, vi kollade butiker och tog en snabbkaffe. Helt lagom en dag som denna.
Tack för att du fanns där idag.

Gick till gymmet när barnen lagt sig och sprang så fort jag kunde till benen inte bar mig, till jag inte orkade tänka.
Vi började kolla en film, hann inte långt innan bebisen ville upp och hänga med oss.
Nu går ögonen i kors och jag hoppas på mer balans framöver.