Hela lite tänker jag på tid.
Jag tänker på att vara med min familj, mina barn...
Jag tänker på att komma hem och hinna allt det där viktiga.
Jag tänker på att hinna träna utan att prioritera bort det andra och ibland får jag dåligt samvete över att jag bortprioriterar det jag finner lite mindre viktigt.
Jag tappar mig själv i tiden.
Jag behöver stänga av för att kunna utföra t.ex mitt jobb.
Hur ska jag någonsin förlåta mig själv för all den tid jag inte var med mina barn.
Häromdagen slog det mig att vi faktiskt lämnar bort våra allra viktigaste mirakel till andra människor (utan allt för många referenser) många timmar om dagen. Där får de vara utan sina föräldrar och lära sig massor men också utså massor.
Jag mår illa av denna tanke...jag vill spy.
Hur kan detta vara befogat? Åh vilken urlöjlig värld vi lever i.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej vänner! Jag kommer sluta blogga här och istället skriva på www.Tolou.se Min blogg har alltid fungerat som min ventil då jag började blogga när jag led av min depression för snart 10 år sedan. Jag har mått bra av att dela mina tankar och d...

"Kod för att importera min blogg till Nouw: 1254608282"

Vi har haft en fördjävlig höst med alla tänkbara sjukdomar. M har drabbats hårt och varit sjuk lääänge. Igår fick läkarna napp och det visar sig vara Twar. Han har nu fått ny medicin och jag hoppas så att han ska tillfriskna. Han har haft hög feb...

Vid matbordet kring nära och kära gick vi laget runt och alla fick berätta det bästa med 2018. Några berättade om nya anställningar, andra om ett mer hälsosamt liv och min syster om att hon slutade röka. När min tur kom var det för privat att dela ...

Efter min penicillinkur och en sjukdomsperiod på ca 9 veckor var det dags för vår stora som åkte på halsfluss och fick ta två antibiotikakurer då de gav honom fel första gången. Sedan var det dags för M som nu är inne på sin fjärde vecka av sjukdom...