I söndags tappade min stora sin andra tand. Inte lika dramatiskt som sist, mer kontrollerat och coolt.
Min älskade unge.

Igår lämnade jag båda kidsen på skola och förskola. Ingen hit måste jag säga, ångest delux när ena barn bara vill dit en själv är.
Den minstas min har etsats fast på hornhinnan.

På utvecklingssamtalet berättade storis lärare att han är väldigt intelligent, ödmjuk, fin och kan reflektera i många led. "Det märks att ni pratar mycket med honom", sa hon.
Jag visste allt detta men ändå häftigt att få höra det om och om igen.

Igår efter jobbet ville beben i te ha med mig att göra. Jo, i lek men så fort han blev ledsen var det bara paaaapaa som gällde.
Även vi läggning och under natten när han drömde. Jag fick inte hålla om och trösta. Men i morse fick jag krama honom och gosa massor innan jag skulle dra igen.

Högt och lågt kan en säga. Efter allt kunde jag skynda iväg och köra ett cardiopass och få ur mig allt. Så glad att jag har den ventilen där jag även samla energi!

idag åkte min älskade mamma hem. Sekunden efter att hon åkt kom saknaden. Fan denna saknad. Jag och syster grät i varandras armar och sedan fick vi stänga av. För att kunna gå vidare.

Har varit utmattad idag.
Rent allmänt, ett känslomässigt vrak.
Mitt känsloregister är just nu all over the place. Ngt håller mig vaken om nätterna. Håller mig undan sömn och avslappning. Ngt som kräver min uppmärksamhet...jag tror det är mina känslor. Mina tankar som blir sköra när jag är skör.
Jag behöver tid för anpassning. Till ngt nytt. Till det vi lever i nu.
Tiden kräver sin yta och den ytan tar plats i mig efter 23:00.

Dagarna går åt att njuta, vilket är väl.

Idag kom min bästa vän hit. Som om hon visste att jag behövde det.
Hon lyssnade och påpekade allvaret.
Jag lyssnade och tog in hennes oro.
Sedan lekte vi med barnen och pratade om livet.

Jag behöver endast de som räknas.
Mitt motto när känslorna inte räcker till.

igår var en stressig dag på jobbet. Hann inte avsluta allt eftersom jag skulle till Vc med storis.
Sedan kom min älskade mamma, den bästa som finns. Bullen var överlycklig och storis likaså. Min syster hämtade storis som skulle sova över hos henne.

Efter mat, mys och lite tv var jag helt färdig. Blev en tidig kväll för oss alla.
Idag ska vi hänga och bara vara! Och shoppa :)
Jag ska träna mitt tredje pass denna vecka med asjobbig träningsvärk i benen.

Ännu en sömnlös natt var över och det var dags att kicka igång veckan.
Äggen fick ätas i bilen och kaffemuggen var kvar på jobbet så jag blev utan kaffe fram till 08. Men det gick det med.
Min känsla Idag var att det suger så hårt att behöva lämna mina barn innan de drar till skola och förskola och komma hem sent för att bara hinna hänga i typ tre timmar.

Vi åt iaf en mysig middag och lekte en del. Sedan nattades båda juvelerna i stora sängen där vi läste och de somnade ihop.

Sedan drog jag till gymmet. Körde ett mellantungt bröst och triceppass snabbt för att komma hem fort.

Nu behöver jag sova och få all sömn jag kan få.

Sov knappt ngt i natt.
För många tankar och känslor som flög runt i mitt inre likt en tornado.
Dessa stunder innebär många slag mot mitt inre. Stunder som dessa hittar jag inte ut trots att jag försöker sortera tankarna. Egenvärdet och självkritikern går många ronder.

Jag sov intill barnen, det hjälper mig. Lugnar och påminner om att jag skapat de finaste som finns.
Jag har gjort mitt allra bästa när de gäller mina juveler.

Jag är trött på att vända mig ut och in för andras välbehag. Jag känner till många som knappt reflekterar över det de spottar ut samt hur de beter sig. Så varför ska jag bända varje ben i kroppen för att passa in i andra människors känslomässiga titthål?
Fuck that.
Jag är jag och jag är beredd att möta människor i mycket MEN bara så länge de gör detsamma för mig.

idag har jag haft gråten i halsen hela dagen.
Min harmoni är så otroligt rubbad. Allt jag ser är bilden av ett litet livlöst barn som ligger på en strand. Jag klarar inte av att tänka klart och just denna bild har berört mig lite extra.
Ett litet barn med t-shirt och shorts som tillsammans med sin pappa och sitt syskon åkte från ngt otryggt och fruktansvärt.
Denna resa måste ha varit krävande, sorglig och samtidigt hoppfull. En förälder i uppenbar kris som utsätter sig själv och det mest värdefulla han har i HOPP om att ge sina barn en framtid. Jag försöker tänka mig hur det måste ha sett ut på båten, hur gick det till när barnen ramlade ner från båten och i havet. Hur tog sig paniken i uttryck hos dessa föräldrar när deras barn ramlade ner i ett svart hav? Skriken...paniken....vetskapen om att ens barn precis har drunknat...

Vet ni hur det känns för en förälder när ens barn slår sig? När en blir orolig? När barnet blir sjuk?
Den känslan av oro och ängslan lamslår en och en är beredd att gå itu. Vet ni hur mycket en är beredd att göra för sina barns välmående?
Vet ni varför föräldrar försöker fly med sina barn under de värsta omständigheterna (istället för att själva ta livet av dem)?

För att en är beredd att gå genom taggtråd, simma över hav och bli slagen av gränspolis om det kan ge barnet en trygg tillvaro.
Att fly fara ska inte innebära död utan det ska innebära liv och trygghet.
Jag önskar strypa de som säger att dessa människor kommer till Sverige för bidrag.

Jag mår så fruktansvärt dåligt när jag tänker på dessa familjen och barn.
Jag ser mina egna barn framför mig.
Mitt liv bygger på att ge dem maximal kärlek och trygghet. hamnar vi i krig kommer jag bestiga helvetes murar för mina barn.

just nu är min oro för vår storis väldigt stor och känslan av att inte räcka till är påtaglig.
Vi har försökt hitta strategier för att kunna bemöta vårt barn på bästa sätt men går trots det vilse i djungeln av ilska, förtvivlan och litenhet.
Jag vet att vi inte är ensamma om att ha barn som far ut lite extra och känner desto mer.
Jag vet att det finns stöd/verktyg att få.
Jag vet också att saker kommer lägga sig i sinom tid men här och nu är ett oroligt barn vars tålamod, flexibilitet och förståelse för sin situation är under utveckling i kombination med att jag börjat jobba 100% för mycket i stunder.

Förstå mig rätt, jag längtar inte efter barn som är som stöpta ljus utan efter användbara verktyg att förstå mitt barn och vad som är bäst i stunden.
Ansvaret ligger på mig, anpassningen likaså.

Igår efter två tuffa ronder av trots, skrik och utspel kunde vi landa i sängen med en bra bok. Efter det pratade vi att han var gjord av kärlek... Varje del av hans kropp var gjord av vår kärlek och därför var det svårt för oss när vi kände oro över hur han mådde.

Livet är inte en dans på rosor och alla, ALLA har sin strid och sina problem.

Idag är en ny dag och jag ska göra det bästa av den.

Föräldramöten för båda kidsen har resulterat i snabba byten på hemmaplan och sena kvällar.
Idag slutar jag sent så även idag är tiden hemma (alla tillsammans) knapp.
Jag tänker inte så mkt utan gör bara.
Blir nog bäst så i stunden.

Imorse vaknade vår bebis halv 5 och skrek, i sömnen. Tokigt med mardrömmar när en är liten... Mindre härligt för oss också. Så båda hostiga barnen blev hemma Idag.

Ikväll ska jag träffa min bästa Linda. Våra träffar ske 2 ggr per år och är därför heliga.

Imorgon ska jag även kicka igång träningen. Börjar äntligen känna mig lite bättre. Wihooo!