Har känt mig hudlös idag.
När varenda ljud och rörelse har skakat mitt inre.

Har upplevt att mitt stora barn har pratat konstant, hela dagen.
Det har känts som att ngn vill mig ngt varje minut. Även när jag inte förmår att svara.
Jag gör trettio saker samtidigt för att jag får trettio förfrågningar.
Jag klagar inte men jag tror att det resulterar i att jag inte klarar av ljud och rörelse i den mån jag bör.

Jag alldeles själv en em i veckan och då satt jag tyst och bara va i en timme. Så skönt och välbehövligt.

Happy monday folks

Min bebis har blivit ordentligt förkyld och är därmed svårtröstad och allmänt missnöjd. Vilket är förståeligt!!
Tur att hen har sitt stora syskon som livar upp med skojiga lekar och upptåg.

Trots detta känner jag kvalitéer som gör mig lycklig. Små detaljer... Vackra detaljer.

Som när jag klarade av att virka en blomma med hjälp av min älskade momo. Och jag som tack får kyssa hennes varma hand.

Som när min storis springer fram och omfamnar min mormor. Han utstrålar trygghet och hon skiner upp som solen.

Som när jag och Mathias får en stund för oss själva och vi skrattar och kramas.

Som när pappa kramar och pussar mig lite extra och innerligt.

Som när mamma myser för att vi får vara tillsammans.

Jag känner mig lyckligt lottad.
Älskar och känner mig älskat till tusen!

Jag undrar ibland om jag gör allt det jag gör med hela hjärtat...
Vänta, jag oroar mig för att det ska upplevas som att jag inte gör det med hela hjärtat.
För visst vill man erbjuda sin tid och omtanke för de man älskar?!
Inga konstigheter. Problemen dyker upp först när det ska bökas kring hur man ska spendera tiden ihop.
Jag älskar det som är opretto.
Fika, prata, shoppa, käka ihop osv. Inga fancy måltider utan mer familjärt.

Jag uppskattar sms, ett samtal (även om det alltid är ngn som gapar i bakgrunden). Så jag ger det jag själv gillar.

Jag vet att jag räcker till. Jag vill göra det, korta värdefulla stunder då man ser varandra kan vara mkt värt.
Jag vill att de omkring mig ska veta att jag uppskattar dem!


Gonatt!

Stressig morgon fick sitt avslut på Magnus Bageri tillsammans med härliga Anna som tog sig tiden att hänga med mig och korven.
Sedan gick jag iväg med Mathias och åt lunch. Indiskt blev det.
Ngt stressad drog jag iväg till Fridhemsplan för en tid på Aysels.

Väl hemma fick jag krama mina älsklingar. Njutbart till tusen.

Storisen gick ut och lekte med kompisar och jag pysslade här hemma. Mathias såg då att ett barn grät ute och att dennes mor kom ut så jag var nere på tre röda och undrade vad som hänt.
Barnen som lekte pirater och tjurfäktare och svärdfejare och allt vad det var så snopna ut.
Den upprörda modern kommer fram till mig och fräser att hennes barn har fått ett svärd i ansiktet (!?!!?). På frågan vad hennes barn säger om händelsen svarar hon att hon inte får ngt svar ur hen.
Okej säger jag och frågar sedan barnen som lugnt förklarar att när hen och en av barnen fäktades ska svärdet (gjord av skum) förts mot hen mage.
Modern blir upprörd och låter mig veta att jag ska se efter mina barn (alla fem på gården) och att svärdfäktning inte är lämpligt utomhus.
När jag försökte förklara att de är barn som leker och att sånt händer fortsätter modern att fräsa.

Puh... Det brann i huvudet på mig som stod tillsvars för barnens lek medan de föräldrar som var närvarande drog som en avlöning.
Innan det hade fyra-fem st femåringar fått försvara sig.

Fick frågan minst fem ggr av kidsen varför mamman var så arg och bråkade. (En av kidsen bröt ihop och grät hejdlöst.)
Jag fick berätta att föräldrar låter arga om deras barn råkar illa ut för att de är rädda och orolig för det som händ men att det går över. Olyckor händer men att man är rädd om varandra.

Det blev ju såklart mest trist för modern och barnet som Pep upp.
Som förälder borde man väl minimera skadan och försöka föra kidsen ihop efter en olycka?
Aja! Tokigheter i sjöstan...

Jag tänker fortfarande på allt jag vill säga men sån är jag.

Natt men inte fullmåne än
Så hon har inte sett mina demoner ens
Så jag ber i förväg om förlåtelsen

- "I min egen zon" av silvana Imam

Briljant textrad om ni frågar mig.
Alla har vi ett inre fyllt av erfarenheter. Ngra vi gärna hade varit utan och ngra vi hade velat ha fler av men de finns där som en påminnelse om att vi levt.
En gps över vilka stigar vi trampat och som vi inte bör ge oss in på igen.

Jag tror inte människan ngnsin lär sig men den kommer nog fram till liknande resultat.
Vi lär oss när vi ska be våra nära om förlåtelse, för de skavanker vi har pga vår erfarenhetsbank.
För visst går det väl inte att dölja sitt inre för alltid?!

Idag pratade jag med en kvinna på förskolan vid hämtning som visade sig vara resurs åt ett barn i samma grupp som min skrutt.
Jag kände inte igen namnet så i bilen ställde jag ngra nyfikna frågor till mitt barn.

Mitt barn försökte beskriva kompisen:
- Hen som alltid har ryggsäck på sig och som kan både engelska och svenska...

Jag:
- åh, va fint. Vad har hen i ryggsäcken?

Mitt barn:
- ja, leksaker och sånt. Vatten.

Jag:
- jaha... Men hur kommer det sig att hen får ha leksaker med sig hemifrån fast inte ni andra får det?

Mitt barn:
- för att hen inte är precis som alla andra. Hen är liksom nyfiken på nya saker. Så därför får hen ha sina leksaker med sig.



Mitt hjärta smälter för denna varelse jag har skapat som är så fylld av kärlek och ömhet.

Om du läser detta ngn gång mitt älskade barn ska du veta att du är den klokaste människan jag känner.
Du är så omtänksam och så god i dina ord och handlingar.
Jag är oändligt tacksam för att du är min.

Har gått runt och känt mig full i två dagar nu. Idag ökade även huvudvärken i intensitet...
Jag klarar inte av huvudvärk och har därmed varit så sänkt idag.

Har sovit i två omgångar men känner mig ändå väldigt matt.
Räckte med en promenad till Food för lunch och jag var helt slut som artist.

Jo men, så om ni saknar berusningstillstånd i vardagen borde ni fixa det jag har.

Skämt å sido så blir jag lite orolig över att jag inte får ngra svar.
Jag blir stucken i armarna och sedan utskickad. Ah... Det känns jobbigt.

Teamet på Akuten (läkare 2st, sjuksyrror och undersyrror) konstaterade: diffus yrsel.
No shit sherlock?! Trodde jag förmedlade det men de menade på att man inte kunde se ngt akut sjuktillstånd och inga typiska symptom på specifik yrsel.
Tack o hej, leverpastej då!

Hemåt bar det. Tack för att du var med mig systra mi.
Här hemma väntade beben och Mathias.

Den känslan när man knappt vågar lyfta sitt barn för att man är rädd för att få yrsel och trilla.
Så vi la oss i sängen hängde där istället. Beben var inte så nöjd med det, blev dock väldigt mkt gladare när pappan kom och bar iväg med honom.

Däckade på tre röda. Sov som en död och vaknade av att min storis var hemma.
Hejja, bra jobbat mamman. Missade barnets första förskoledag, både hämtning och lämning.

Han verkar haft det toppen trots att båda hand pedagoger samt alla hans vänner.
Tufft i hjärtat men det kan vara bra för honom att få vara äldst for a change.

Sov gott