Det är som om döden följer mig på ett eller annat sätt just nu.

Närmar sig mig och mina nära. Kryper upp mot mig och vill valsa. Eller rent av dansa tango.

Döden vill omfamna mig och göra sig vän med mig.

Den gör sig synlig för mina ögon, som om livet bjuder in till det mest naturliga.

Paniken stiger i mig även om döden denna gång har kommit för människor som de omkring mig håller kära.

Jag  vill komma undan, jag vill vifta bort sorgen som fyller mitt bröst.

Jag önskar jag kunde rättfärdiga denna självklara bit av livet.

Jag fortsätter sjunka, även om jag vet att det bara är för nu. Jag skräms till det yttersta och vill inte vara med om den dagen när detta gäller mig.

Döden är ofarlig, Kanske? Den är ialf slutet för den drabbade men för de som finns kvar är det ett långt lidande.

Det kanske är det som gör oss vän med döden, att vi ser ett slut på lidandet?!

När jag var liten (läs: yngre) berättade jag för min mamma och pappa att jag vill att de ska äta speciella tabletter som ska få dem att leva för evigt. Nu när jag är äldre önskar jag detta mer än ngt annat.

bild