Igår var barnen på föris och fritids. Första gången på väldigt länge. Det var en hit även om de båda var skeptiska till det hela.
Jag sov en timme extra och sen dags för att ta mig till globen för samtal.
Tog en snabb promenad upp. Solen i ansiktet, power i benen som brände av de snabba stegen och kall luft i lungorna.
Väl framme droppade svetten längs ryggen och jag kände mig lycklig.
Tänkte på att jag för två månader sedan var väldigt orörlig i kroppen. En bra graviditet i jämförelse med de andra men ändå stor och otymplig.
För 6 veckor sedan öppnades hela magen upp och idag går jag som om inget har hänt.
Kan en önska sig en mer magisk kropp? Jag lovar att ta hand om mig själv på bästa sätt.
Äta bra, röra på mig och fortsätta jobba med insidan.

Efter samtalet mötte M upp mig för lunch.
Blev en bowl på freshii och sen en promenad hem.

I natt blev det inte mkt sömn och jag vaknade förbannad.
Aja det gäller att variera känslolivet.

I natt bestämde sig vår stora för att härja omkring från 03:40 och framåt. Kan även tillägga att vid 06 gav jag upp och sa att han gärna får vara vaken bara vi däck sova en stund innan det var dags för mellisen att vakna. Han vaknade mitt i natten och M gick tillbaka med honom, satt med honom en stund och så fort det var dags att gå tillbaka ?bröt? han ihop. Så höll det på i över två timmar. Jag behöll mitt lugn men vill explodera av trötthet och frustration. När klocka slog 05:50 vaknade mini och ville ha mat. Jag hann sova till 08:40 då mellis vaknade.
Bara att ta sig upp och fixa frulle och en hink med kaffe.
Imorgon går båda kidsen på förskola och fritids. Så är det bara.
Lovet har gjort sitt och vi måste tillbaka till rutiner, speciellt den stora.
För mkt sitta inne och spela tv-spel.

Hoppas hoppas att stora barnet lägger ner sina nattliga äventyr. Han har dock haft svårt med sömn heeeeela sitt liv så detta är inget nytt men så påfrestande.

Idag hoppas jag på en promenad trots att jag är hostig.

Inatt var kämpig, egentligen inte mer kämpig än ngn Annan men det blev liksom den natten som fick sömnbägaren att bli helt tom.
Vi hamnade i säng mkt sent eftersom vi vuxna behövde lite tid för prat.
Lite tid att prata med varandra och låta tårarna komma och låta tårarna torkas av varandra.
Bebisen vaknade 2 timmar efter att jag lyckats somna och var redo för mat.
Först tutte och sen flaska och sen blöja och sen knorr i bebismagen (försök att rapa) bebis med täppt näsa. En timme och ngt senare lyckades vi somna om.
Bitterheten mot min partner som sover varje natt anade inga gränser. Jag tänkte liksom svart samtidigt som jag tycker att denna sömnlösa bitterhet är rätt ful när den visar sig tryne.

Jag fick lite sovmorgon men vaknade sur och hostig. Åt ingenting, drack kaffe, tog med mig min mellis ut och var borta två timmar. Sen släppte det allt eftersom.

Nu behöver jag komma i säng för att inte göra om det hela. Även om jag hade behövt gråta en skvätt även inatt.

Idag blev vår bebis fyra veckor. En ljuvlig och go bebis som redan nu har en stark vilja och är väldigt nyfiken. Så pass att sömnen ofta uteblir...inte lika skojigt för föräldrarna.
Nätterna är stökiga för både bebismagen och nu dessutom en täppt bebisnäsa.
Båda syskonen har varit förkylda och delat hjärtligt med sig till mini.

Fyra veckor sedan förlöste jag mitt tredje barn och denna gång har kroppen inte hämtat sig lika snabbt. Kanske är det åldern, kanske är det att det var tredje gången eller så är det att en inte knappt hinner vila. Magen är mörbultad och bäckenet värker som bara den. The long way back har precis börjat.
Hur som helst har jag tvingat mig ut på en timmes promenad varje dag, mest för att få luft och röra den värkande kroppen.
Det känns fantastiskt att bli lite svettig i kroppen. Har även tagit bort det mesta gottet (utom den mörka chokladen).
Det enda som fattas är lite mer sömn per dag. Samt lite mer dagsljus...

Nu the great Wall och te.

Jag beundrar de människor som fixar amning utan större problem. Liksom bara lägger barnet vid den härliga bröstvårtan och barnet bara gapar stort och börjar suga R Ä T T.
Sen sitter de där och bara njuuuuter. Så mysigt och drömmigt.
Lyllos er. Verkligen.

En annan fick sig ett underbart barn som visserligen var redo att börja suga ca 20 min efter förlossning men det bidrog även till att det sög och sög och sög till brösten gick sönder. Då menar jag stora blödande sprickor rakt över vårtorna.
Lägg till barnet så fort den vill suga sa de. Helvette heller ha brösten och däremellan satt jag och svettades som en galning av smärta.
Tänk er att vara uppsprättad i magen och sen ska du även deala med detta...

Använd amningsnapp tills vårtorna har läkt sa de och jag gjorde det lydig som jag är men det resulterade i att bebisen gick ner i vikt.
Som tur läkte ena bröstet, det bästa, som jag nu ammar på.
Det andra är ett katastrofområde med sår och sprickor.
Den pumpar jag ur.
Det funkar med processen är långdragen... 20 min amning, 15 min påmatning och 15 min pumpning. Det är ca 1 timme.
Funkar på dagtid men natten kan det bli stört men då lägger jag patiens på telefonen och ber om att kidsen inte ska väckas av maskinen som låter som en bajsnödig kossa.

Men jag har bestämt min.
Jag vägrar lägga mitt barn till det trasiga bröstet. Nope. Jag gör det icke.
Torkar den ur får det vara. Det är dessutom min stora tutte så de kanske blir kul i sommar i en bikini.

6 december 2017 föddes vår älskade trea.
Det blev som tänkt ett planerat snitt och allt gick bra (!!!).
Jag hade svårt att hålla lugnet men det ordnade den proffsiga personalen på SöS. En barnmorska som hette Lotta var ett enormt stöd utöver M.
Men denna upplevelse var så brutalt fin och läskig på samma gång då allt var förberett och jag hade inte en chans att tänka på ngt annat.

Bebisen la de på mitt bröst 09:24 och hela världen fick smaka på mina tårar av glädje och tacksamhet.
Jag hade skapat ett underbart mirakel i min kropp och äntligen låg hen på min kropp.
Jag hade klarat det! Om jag hade kunnat hade jag rest mig upp och tagit ett lyckoskutt.

Därefter var det lata dagar på BB, avd 73. Jag höll mig på rummet och kramade mitt barn och min man.
Vi fick besök av älskade syster och bonus bror.
Skrattade och grät.
Mig mage smärtade utan like och mina såriga bröst var (är) ingen lek.

Efter tre dagar var det dags att komma hem. Till våra barn som helt plötsligt inte längre var små. Världen vändes upp och ner och jag kämpar med att hitta till ngt nytt där vi får tiden att räcka till.
Barnen älskar sitt syskon och det värmer mig.
Mini pussar och gosar med bebisen så fort tillfälle ges och jag, jag slås av förundran över livet.

Bebisen har bara varit med oss i tio dagar men är en självklar del av familjen.

Magen? Den är en historia för sig och jag är lycklig om jag lyckas bli hel ngn dag.
Brösten? Den ena funkar och den andra gör så ont att jag vill kräla ur mitt skin.

Mitt största bekymmer är att få en stund om dagen för att göra sig iordning och borsta tänderna.

Idag har vi skrivits in och imorgon är det alltså dags. Känslor, nerver, förväntningar, kärlek och ödmjukheten sitter på utsidan. Varje tanke berör det mest mjuka delarna av mitt känsloregister.
Jag vill gråta av lycka, skrika av rädsla och krypa ihop som ett barn av all oro som finns.

Jag känner mig utlämnad till andra som ska ta hand om mig, min bebis och min kropp.
Jag tänker på min målbild och bryter ihop i tårar. Snart är vi där. Jag försöker att inte hålla andan vid varje skrämmande tanke som dyker upp. Jag jobbar med min egen sårbarhet. Andra tänker att det kommer gå bra och jag tänker så mkt mer men det bör vara naturligt.

Har velat krama sönder mina barn idag. För de är livet detsamma vilket är så skönt. Inget konstigt kommer hända, bara ngt annorlunda.
Jag kommer sakna dem så mkt.

Idag har vi skrivits in och imorgon är det alltså dags. Känslor, nerver, förväntningar, kärlek och ödmjukheten sitter på utsidan. Varje tanke berör det mest mjuka delarna av mitt känsloregister.
Jag vill gråta av lycka, skrika av rädsla och krypa ihop som ett barn av all oro som finns.

Jag känner mig utlämnad till andra som ska ta hand om mig, min bebis och min kropp.
Jag tänker på min målbild och bryter ihop i tårar. Snart är vi där. Jag försöker att inte hålla andan vid varje skrämmande tanke som dyker upp. Jag jobbar med min egen sårbarhet. Andra tänker att det kommer gå bra och jag tänker så mkt mer men det bör vara naturligt.

Har velat krama sönder mina barn idag. För de är livet detsamma vilket är så skönt. Inget konstigt kommer hända, bara ngt annorlunda.
Jag kommer sakna dem så mkt.