Jag skulle inte säga att livet var ett helvete för ingen skulle tro mig. Jag skulle kanske säga att livet är svårt så in i helvete just nu. Kanske skulle några tro mig och faktiskt lyssna. Mitt barn är sjukt och vi vet varken varför eller hur vi ska underlätta.
Det trasar sönder mig överallt ifrån och mina krafter börjar ta slut. Jag är rädd för att sluta orka.
Jag vill absolut inte hamna där men all oro, ansträngning, sömnlöshet, läkarbesök, diverse människor att ringa för att söka klarhet har gjort mig mer och mer obrydd.
Jag mäktar inte.
Glädje? Träning? Egenvård? Själavård? Tid?
Inget av det får plats just nu.
Allt går i ett och allt handlar om att fatta vad vårt barn mår dåligt av.
Jag gråter, är ensam, känner vanmakt, ropar då och då, och spelar samma spel mot övriga som jag är bra på...leenden, lätt till prat och en bild av att allt är så bra. Eller iaf inte alls så dålig som det känns.
Jag känner mig obekväm överallt och i mig själv. Mitt hem och Borg känns inte tryggt och bekvämt utan kanske ett farligt ställe för mitt barn. Det förväntas att jag ska bo överallt och ingenstans och där är jag en gäst.
Jag har tappat min grund.
Jag vet precis vad som flåsar mig i nacken men just nu vågar jag inte stanna upp och titta bakåt.

Titta på mörkret och skrika att den fan inte får ta mig igen. Jag har tre barn som behöver mig, snälla inte igen. Inte denna gång.
Jag mantrar; Bara en dag till. En timme till. En minut till.