Jag mår bra. Bortsett från förkylningar ska jga inte klaga faktiskt.
Jag är väldans trött men det hör ju till och jag vet att ju mindre jag gör desto slöare blir jag men det har ju verkligen varit svårt att träna när jag varit sjuk konstant.
Magen växer inte så mkt mer men jag hoppas att min bebis gör det. Jag hoppas att den förser sig med allt jag har att ge.
Gjorde min egen juice igår med äpplen och rödbetor för att boosta järndepåer och annat innan operation.

Idag fick jag till en spontan träff med Anna och min syster. Lunch i nacka där jag skrattade så jag grät.

Imorgon är det första advent och jag är liksom glad för många saker.
Jag är lycklig men jag tänker också på saker som är svårt. Jag tänker på de omkring mig som inte mår bra, jag tänker på de vars bekymmer är en värld större än antalet ljusstakar i fönstren.
Jag tänker på att livet snabbt kan förändras och att en aldrig få ta saker eller de en älskar förgivet.
Jag tänker på mina barn, jag tänker på att de ska må bra. Jag tänker på mitt ofödda barn och önskar att hen är frisk och att allt går vägen. Jag tänker på min egen brustna relation till ngn i min närhet och vad det har gjort med mig. Jag tänker på alla dr ställen jag är sprucken på och på hur jag ska laga mig själv.
Jag tänker att tiden får visa mig vägen.
Jag tänker att allt har sin gång och om det är meningen så kommer det hitta sin väg.

Jag är bortom tacksam för jag har krigat mig hit. Jag har fallit i min djupaste mörker där denna känsla jag har nu trodde jag var påhittat. Jag har velat släppa taget om allt men främst mig själv för att jag inte såg min plats här.
Jag har inte velat förlåta mig själv för alla Mina tankar och handlingar. Jag har gråtit men också varit tilltäppt.
Jag har stoppat alla mina förhoppningar, all min kärlek och alla mina ord i en brunn så djup.
Jag har bytt bort ömhet och kärlek mot annat för att det helt enkelt känns lättare att inte känna.

Men idag står jag h ä r. Inte alltid stadig men jag står.