I perioder angrips mina sinnen av sånt som styrde mig tidigare. Jag blir liksom liten och skör, svår att komma nära. Som ett skrämt djur som fräser och viftar i ett hörn.
Jag önskar så att kunna säga att jag är skör och vill att människor inte ska lämna mig ensam men allt som kommer ut är rka motsatsen.
Jag önskar att folk kunde "räkna ut mig". Ni vet den där smöriga repliken till hen som säger:
"nej, nej inte för min skull"
"Jag vet att du vill att jag ska finnas här nära dig så det kommer jag att göra".

Den där ni vet...

Den där när en överrumplar en med exakt den kärlek och förståelse en behöver, fast utan att behöva be om den.

När det inte kommer står jag där och viftar, fräser och ber allt dra år skogen för jag vill inte vara den som är den.

För det mesta går detta bra. Jag tar ibland bladet från mun och säger vad jag behöver. Ibland hittar den andra fram och andra ggr låter jag det vara vad det är men idag, just nu så känns allt inte så.
Jag kommer förbi detta också såklart.

Jag är orimligt "liten" ibland, helst när annat är pressande och stressande.
Detta med människor som står mig mkt nära, då kan jag krypa ut och medge att jag har en "sån" period.
Idag skrev en vän som svar på ett sms "[...] och så har du ju mig".
Det ju bland det finaste en kan få höra... När en viskar om sin skörhet och få höra det blir en liksom fylld med mod och kärlek.

Min lärdom i livet är att vara noga med vilka en väljer att släppa nära och hålla kvar. Det är så viktigt för ens egen utveckling och välmående.
Kroppen och ens inre brukar kunna reglera det där, en behöver bara lyssna och följa sitt hjärtas slag.
De ggr du träffar ngn som får dig så trygg/fylld av kärlek och förståelse lär du märka det tidigt.
Andra ggr möter du ngn som ger dig motsatt känsla och även då lär du känna när det är dags att vandra vidare/inte släppa in.

Lyssna noga och gör det som krävs för att hitta de du vågar var skör med.

Den där retsamma krassligheten skojade till det med mig. Idag slog den andra till som en käftsmäll. Ont i varje kroppsdel, halvfebrig, snorig, bihålor som önskar sprängas vid varje rörelse osv.
Det andra var bara förspel och nu är jag här.

Vi hann in idag en kortis för att prova lite fint. Mamma, syster och bästaste Anna var mitt stöd... Jag blev inte klokare men stundtals kände jag mig fin.
Detta är mestadels en stress, så mkt planering/fix och leta jobb och jobba heltid och få vardagen att rulla. Knappt kul vissa stunder och idag var lite så (kan ju även bero på hur jag mådde).
Iaf...

Tur mami är här. Jag älskar det. Hoppas jag är piggare imorgon så vi kan göra ngt.

Roligare än såhär är det inte just nu.

I två dagar har jag fått egentid med min syster. Inget jätteplanerat men jäkligt mysigt. Vi har kollat klänningar, shoppat, käka lunch/fikat, pratat och framförallt skrattat.
Så underbart och härligt.

Mamma är här och jag känner mig lycklig som få. Det är även barnen, speciellt min mini.
Älskade, vackra mami.

Jag känner mig krasslig och kan därmed inte träna...det suger big time.
En får istället äta gott och försöka krya på sig för att komma tillbaka starkare.
Denna vår har ju hittills varit rätt hackig när det gäller träning.
Jaja...sådant är livet.

Godnatt på er gosingar

Idag kom beskedet och trots att jag trodde mig vara förberedd så rann tårarna en lång stund.
Fick stänga in mig på mitt kontor och låta det komma.
Jag sörjer inte det uppenbara, att döden hör till livet utan saknaden av att inte kunna tänka på en annan människa som levande mer.

Vissa människor kommer in i ens liv och lämnar små fotsteg trots att de stannar en längre stund medan andra kommer in i ens liv kort tid och lämnar stor tomhet.
Jag kommer minnas dig med värme och jag är tacksam över att känna sorg för då vet jag med all säkerhet att du påverkade mig.


Sådan var min dag. Mellan tårarna kom även positiva besked från annat håll. Livets gång...

Imorgon kommer min mamma, jag längtar efter henne.
Jag vill också säga att jag är tacksam över er vackra människor som förgyller min tid här på jorden.
Ni är viktiga! Och jag hoppas att ni vet om det.
Tid och rum är människans begränsningar... Vi behöver ta vara på den tid vi har tillsammans. Ge kärlek och erbjuda varandra det lilla vi har att dela.

Spill inte tid på trasiga människor, relationer, negativitet och annat som begränsar dig och får dig att tvivla.
Släpp och låt gå. Låt allt flyga fritt vidare och ägna tiden åt dina egna vingar.


Vila i frid härliga, varma och genuina människa!