Från ett till ett annat.
Den nya kvinnofrågan (självklart rör det även somliga män...) är bantning.
Vi (jag) är feminist med allt vad det innebär för just mig men ändå har jag alltid burit denna jävla kroppshets framåt på olika vis.
Bilden av kvinnan som endast duger om hen är smal, smal och smal.
Endast då är vi vackra, för oss själva och för andra.
Träna och ät rätt har alltid varit mitt motto...träningen har senaste åren inte varit mitt sätt att straffa kroppen men ätandet...ojojoj där piskar jag mig själv oavsett vad jag äter. Precis allt som passerar mitt matsystem är ett straff. Jag njuter sällan av vad jag äter utan antingen äter jag mekaniskt för att äta ngt eller så förbannar jag mig själv för att jag åt ngt gott.

Jag träffar i mitt jobb unga unga unga tjejer som hetsar över vad de äter, tuktar sina kroppar med att inte äta alls (eller bara en morotsstav) eller ha ständig ångest för vad de äter.
Kolhydrater är typ utdöende bland främst kvinnor trots att vi vet att det är hjärnans bränsle. Kolhydrater är nutidens satan. Ser vi potatis, pasta eller ris kastar vi vigvatten för att slippa bli demoniserade.
Jag som är föga insatt får sitta och informera elev om hur viktigt alla delar är på tallriken för att kroppen ska fungera. Det alla glömmer är dock att röra på sig, vilket ingen orkar eftersom de knappt äter ngt.

Jag blir inte klok. Fan!
Denna hets lär äta upp oss. Jävla skit att vi bara ska göra massa utan att tänka.