Jag bär mitt ok så som andra bär sig.
Jag har mitt inre fyllt av brister och bristningsgränser, jag bär min oro och mina rädslor på en silverbricka så aktsamt att inget ska trilla ut och över.

Jag har lärt mig, av bättre vetande, att en bör släppa in andra inpå och låta de se mitt inre kaos. "Ensam är inte stark" är ett uttryck som uppfanns av ngn som aldrig blivit sårad eller lämnad bakom.

Men så gör jag mitt yttersta och push:ar mig själv bortom trygga gränser och sipprar mitt inre för ngn som jag tror mig veta att jag känner.
Jag känner mig stolt över att jag gjort det till den dag de kastar en stor gigantisk sten mot mig så jag tappar inte bara min silverbricka med allt jag så varsamt burit utan får allt detta spillt över mig, igen.

Jag blir rasande, ledsen, galen, förtvivlad och förkrossad... På mig själv. För att jag öppnade upp och släppte in denne.

Jag grundar mina relationer på tillit och trygghet. När brickan har fallit pga ngns klantighet finns bara mitt behov av att armera mig kvar. Ingen tillit, ingen trygghet...nada.