Sen jag gjorde fransarna har ena ögat varit rött och huvudet har varit ömt hela dagen.
Antagligen lite känslig för limmet.
Så ovan att ha huvudvärk så det blir brutalt när jag väl får det.

Gav mig ändå iväg till gymmet och körde 20 min intervaller av olika slag.

Nu är det dags för sömn.... Så trött!
Men först en alvedon

Min puls ökar bara vid tanken av att skriva om det jag var med om idag.

Efter vår runda i Barkaby bestämde vi oss för att ta vår lunch i Kista (persiskt) på vägen hem.
Vi slår oss ner och jag har svårt att komma till ro där, så är det alltid. För mkt folk och en känsla av otrygghet intar alltid min kropp när vi kommer dit...

Vi får in vår mat och jag blir redan där upptagen av att känna massa medlidande för en kvinna som i smyg gick runt och tog mat på gamla tallrikar.
Försökte ställa om och ä t a min mat för att då istället fastna med min blick på en man som satt en liten bit bort.
Hela hans uppsyn besvärade mig och gjorde mig illa tillmods.

Han satt med en redbull i handen och på ett obehagligt sätt försökte få ögonkontakt med en liten tjej (7-8 år) som satt vid bordet mittemot honom och åt med sin pappa och bror.
Han tittade på hennes ben, hon bar en klänning. Han lutade sig åt sidan för att se bättre. Han tittade och tittade och efter ngn minut började han titta ner mellan sina ben.

Jag sliter inte min blick och försöker få Mathias att se honom för att bekräfta det jag ser.

Mannen fortsätter att titta åt barnets håll och sedan för han sin ena hand under bordet och placerar den mellan sina ben.

Jag reser på mig och går mot barnets bord och lutar mig fram mot pappan som sitter med ryggen mot mannen.
Frågar pappan om han känner mannen bakom och berättar det jag sett.
Mannen som förstår vad som händer reser sig snabbt och går därifrån.
Pappan tackar mig och jag har tappat matlusten.
Efter tio minuter kommer illamåendet till följd av den höga puls jag haft. Ansiktet hettade och jag ville krypa ur mitt skinn!
-vad såg jag precis?

Ringde sedan pappa som stöttade och lugnade och sa att det inte finns så mkt att göra då han inte gör ngt olagligt.
Försökte få tag i en väktare som kunde hålla mannen under uppsikt och åtminstone skicka ut honom för att han sitter och tar på sig själv.
Men de fanns inte ngnstans.

Han satt på sin plats igen sedan när vi passerade för att gå till bilen men som sagt ingen väktare och min impuls var att skrika.

Jag mår fortfarande illa.

Lämnade min storis på dagis och stannade sedan till vid bryggorna och lapade sol medan bebisen tog sig en tupplur.

Ibland behöver man liksom bara en kort tyst stund att inte göra ngt alls på. Tog med mig kaffe att smutta på så det gjorde jag ju och rullade vagnen men thats it.

Nu ringde dock Mathias och ville åka till barkaby så det får det bli.

Njut där ni är

Ibland hör det livet till att känslosnubbla på sina egna (och andras) fötter och liksom landa i hög på golvet för att vila lite.

Istället för att slås ner av att man landat i en svacka kan man lugnt vända på sig och ligga alldeles stilla på rygg och lyssna på allt det man annars inte hör.

Igår kunde jag för första gången på länge slappna av i att Mathias var ledig. Jag tog sovmorgon, gick min promenad med Lou, åt lunch ute vid ån, gick själv och tränade och sen åkte jag in till stan för att fixa fransarna.
Fick sällskap av bästaste Anna som alltid får mig att skratta och känna samhörighet.

Kom hem till två trötta barn och lyxen att få säga godnatt till de finaste jag har.

När Mathias sen gick ut på sin löprunda kollade jag på dokumentären Paradise Lost och kände mig svimfärdig över hur orätt livet kan vara för ngra.
Se den om ni har tid!