De är inte längre så många till antalet men ibland dyker känslan upp bakom ett hörn och fäller ett känslomässigt krokben för mig.
Jag tystnar och mitt jag vänder sig inåt, mot mina känsligaste organ.
Min blick möter den sorg som sköljer över mig och vi går en match.
Hjärtat vill sprängas i bitar, tarmarna vrider sig och lungorna jobbar allt häftigare för att kväva mitt inre skrik som vill ut. Ut ur kroppen för att lätta trycket.

Mitt huvud snurrar och ögonen svider av tårarnas brutala framfart.

Där är den känslan som jag hatar att älska och älskar att hata.
Den känsla som skapar intolerans för allt mänskligheten har att bjuda på.

Jag önskar att jag just nu fick ligga i min säng och där bredvid mig skulle ngn som förstår hålla min hand.
Hjälpa mig att förstå stundens sorg.