Jag frågar mig ständigt var folk tar vägen med sin sorg?
Hur gör vi, vuxna som barn?
Vem ger oss hopp, vem lyfter bördan,vem säger de rätta sakerna?

Jag bottnar ofta i att vi i mångt och mycket är ensamma. Speciellt i vår sorg och i våra kriser.
Oavsett vad som sägs och alla kloka ord behöver sorgens eld få brinna i oss till den dör ut och kvar bli askan.

Vi behöver klappa om oss själva. I vår ensamhet.