Jag älskar mitt jobb.
Att se människor vilja utvecklas i sitt eget jag. Att unga människor reagerar och agerar när ngt inte stämmer gör mig glad, så ska det vara.
Att våga ta hjälp, bli sedd bekräftad och få stöd i att förändra det som inte fungerar så att det inte blir en del utav en utan en del av vad man erfarit.
Jag hyser så mycket hopp i arbetet med unga människor.
Där finns det möjligheter till förändring om omgivningen följer och lyssnar.

Vuxna människor däremot...
Trasiga med en mörker inom sig som gör dem oroliga/misstänksam/envisa/självupptagna/missunnsamma/otillräckliga (alltid) och ett offer för alla omständigheter utan att bära minsta ansvar...
De är ett direkt hot mot dessa unga människors utveckling och mående. Deras mörker smittar och deras livssyn kommer att läcka.
Det oroar mig mer än barn som glider (då jag tror att med ett starkt och friskt nätverk kan en plocka hem dessa kids).
I mitt jobb kommer jag i kontakt med minst lika många föräldrar som barn och majoriteten är bra. Friska, handlingskraftiga och hjälpsökande.
Men en klick är inte det.
De tror sig ha svaren, de misstänkliggör skolan och barnet, de vägrar se sin delaktighet utan allt är alla andras fel... De barnen far illa så mycket trots att de är kloka kring hur de vill ha det och in i det sista är de lojala mot sina föräldrar.
Jag brukar tänka att om en bara stärker barnet kommer den i sin egen takt se sin omgivning och bryta sig loss från den, sakta men säkert.
Barnet kommer inte svika men den kommer ta avstånd från det som gör den/de som gör hen illa.
Så måste det bara vara och därför är bl.a Mitt jobb så viktigt.
Att se, lyssna, bekräfta och om igen.
Jag gör det bra men vi borde vara fler, på skolorna där alla barn borde finnas på dagarna.

Hur som helst, det är fint att ha hopp om mänskligheten dessa dagar.

Stay warm

Tisdagen är redan över och imorgon är vi halvvägs.
Har haft en fin dag på jobbet och hemma. Så otroligt härligt med såna dagar.
Har haft ett bra flyt i jobbet, hunnit mkt och mina möten har varit jättebra.
Hemma har vi faktiskt myst och tagit det lugnt. Så skönt.
Är fortfarande väldigt krasslig så orken är ju inte på topp och sen längtar jag till min träning.

Till ngt annat.
Folk är fan inte kloka!
Alla tror sig kunna politik och å ena sidan förespråka kärlek och förståelse och å andra sidan är de snabbt uppe med ett krokigt pekfinger för att sprida hat och okunskap.
Jag blir rädd för att människor har så skev verklighetsuppfattning.
De har knappas koll på varken politik, rasism eller vad som är rätt eller fel men åsisktsmaskiner är de allt.
"DET ÄR JU VÅR RÄTTIGHET ATT HA EN ÅSIKT"... Typ
Fast nej.

Nu vidare till ngt annat.
Sömn...i need It! Dock mår jag mkt bättre/är piggare sen jag började med vitaminer igen.
Hejja ljuset, välkommen tillbaka,

Nattinatt!

Tog mig till jobbet, missade ett möte, var sjukt produktiv, hade huvudvärk hela dagen, åt lunch i lugn och ro, höll på att missa ett till möte men räddades av bra kollega, fick in massa dokumentation, avslutade dagen och hamnade i bilköer, kom fram till söder och fikade med bästisen min, hann hem till gullungarna och nattade dem utan minsta pip.

Min dag!
Bara kärlek

Ja, fyyy känner sån ångest över att jobba imorgon. Inte träffa mina godingar ända fram till fredag. Alltså, klart jag träffar mina barn men inte sådär mkt som en önskar.

Helgen har varit topp förutom att jag har varit jättesjuk.
Vi har faktiskt bara hunnit umgås och gå lite på stan... Jag njöt av varje sekund omkring mina föräldrar.
Jag hann faktiskt också träffa min fina vän Malin och som vanligt bet vi av två timmar i ett nafs. Tacksam för fina och kloka vänner som du Malin.

Idag åkte vi hemåt, höll på att missa tåget...stress som 17 men det gick.
Tågresan gick jättebra trots pruttonhundra skrikiga ungar och deras hänsynslösa föräldrar.
Hemma väntade Mathias på oss och den Korta biten fram till bilen kände jag mig som en hök. Varje mörkklädd vit man kändes som en potentiell våldsman. Det kom tre av dem, med mörka jackor och huvtröjor... Jag var redo att slåss. Upplevd otrygghet är livsfarligt, men det visste väl ni.
Jag hade nog pekat mitt fulfinger mot allt och alla som försökte göra mitt land främmande för mig om det inte var så att jag hade två juveler. De behöver inte bara mitt skydd utan även min kunskap och människosyn.
Friska människor med sunda värderingar kryllar det inte precis av just nu.

Hursomhelst kom vi till slut hem och avnjöt en god middag. Badade, myste (läs bockade av x antal utbrott och sammandrabbningar) och till sist somnade kidsen. Jag åt lite godis och nu är jag redo att lägga mig.

I mitt jobb träffar jag barn och unga som mår av olika skäl.
Allt går att (nästan) att jobba med så länge det finns kloka och öppna föräldrar som stöttar, sätter gränser och samverkar för barnets bästa.

Då och då är det barn och unga som berättar att de far illa i sin närmaste skyddszon, i sin familj av familjemedlemmar.
Det smärtar i mig för jag vet hur långt det måste ha gått innan ett barn tar till orden. De skyddar, är lojala och sympatiserar med sina omsorgspersoner in i det sista. Till orden/sanningen är deras sista räddning.
Jag lyssnar, ställer frågor, frågar om de svåraste sakerna och låter svaren komma (om de kommer). Jag för deras berättelse vidare till den instans som har resurser och expertisen. I stunden är jag professionell, låter mig inte skrämmas och tar emot orden på bästa sätt. Bekräftar barnet och försöker ge så mkt trygghet jag kan.
Men Sen kommer den svåra känslan över mig...den där jävla orättvisan. Varför ska barn fara illa? Och varför ska de göra det där de ska känna trygghet och villkorslös kärlek. Hur kan ett barn bli hel igen?!

Jag blir galen samtidigt som jag tackar gudinnan ovan för att just detta barn tog mod till sig och berättade.
Sen ber jag (trots att jag inte är det minsta religiös) till knogarna vitnar, för att det ska bli en förändring i just detta modiga barns liv.
Sedan måste jag träffa den unge och visa att vi finns för att lyssna. För att orka bära hen.

Jag har världens bästa jobb. Jag hoppas på att kunna bekräfta många barn i just deras berättelse på vägen.

Så kom återfallet. Alltså återinsjuknandet och inget annat. Efter en lång vecka av bihåleinflammation så trodde jag att det var över meeeen icke. Idag har jag känt av halsen hela dagen och nu på kvällen blev jag bara sämre.
Imorgon jobbar jag halvdag, sen handledning och därefter drar vi.

Det har varit väldigt rushigt på jobbet även denna v. Kan ju vara för att jag vab:ade måndag och tisdag. Hoppas att jag hinner avsluta en del imorgon så att jag slipper grubbla på helgen.

Hej å hå, nu ska jag förbereda mig för sängen. Behöver mkt sömn i natt.

Ibland tänker jag på min resa. Den relativt långa men många hinder på vägen.
Jag tänker på hur jag alltid tänkte att en dag kommer mitt korthus att rasa och den dagen kommer jag antingen sjunka eller resa mig till ngn jag älskar att vara.
Jag hade allt i min hand och jag väntade bara på tillfället.
När den kom hade jag aldrig kunnat ana hur hårt den slog till.
Men nu vet jag varför jag slogs till marken och låg där som en våt fläck. För att jag behövde det. Just så där hårt och villkorslöst.

Jag trodde aldrig att jag skulle överleva min känslor.
Mina mörka, djupa, skadade känslor.
Jag sökte ngn med svar, hela tiden men fann bara fler spillror av mig själv.
Jag grep efter allt desktruktivt jag kunde nå och där var jag beredd att stanna.
Jag vet inte när det vände och jag vet inte vilken dag det var som jag vågade börja tänka att det kunde bli folk av mig också.

Idag är jag tacksam för de som professionellt förde mig framåt. De som erbjöd mig ett bollplank. Jag tackar mig själv för att jag vågade. För att jag la allt på bordet och blottade min trasiga insida.
Jag lärde känna mig själv, jag lärde mig förstå mina tankar och min rytm.
Jag lärde mig mina frekvenser.
Idag tänker jag inte med mina känslorn men jag tar hänsyn till det jag känner.
Jag vill alltid förstå mig själv i andras handlingar och ord.
Så löften blir inte längre löften utan en följd av ord som jag förhåller mig realistiskt till.
Det är skönt att vara där jag är.
Det är fint att ha sin egen rygg.

Idag tänkte jag på mig själv: i mitt föräldraskap, partnerskap och i mitt eget väsen.
Jag. Är. Lycklig.

Idag var jag hemma med stora skrutten som var hostig och febrig. Dagen gick så fort och vi hann faktiskt inte mer än lite sällskapsspel, mattebok och myslunch.
Sen hämtade vi miniliten, handlade och hämtade ett efterlängtat paket på posten från MM sports fylld med vitaminer.

Jag har hunnit städa vårt förråd, hela fläkten, jg har lagat mat och nattat kidsen. Så produktiv!
Imorgon ska jag försöka träna om jag känner ännu lite bättre.

Mina kids är Så jäkla gulliga, inte helt lugna men så jäkla underbara.
De är så olika till sättet.
Storis är eftertänksam, klok, känslig, empatisk och mycket inkännande medan mini är mer självgående, har en stark vilja och skiter i vad alla andra tycker, rebellisk och så jäkla charmig.
De är inte världens bästa vänner men idag hade de en lång stund sida vid sida. Den kollade förvisso på varsin padda men ändå.
Jag undrar när den lilla blev så stor? Och den andra ska vi inte prata om, 7år?!?!! Näääär?

Godnatt på er