I natt för 9 år sen gick jag och la mig höggravid och helt ovetande om att jag inom ngra timmar skulle bli förälder.
Inte ?bara? det utan just detta föräldraskap skulle ta mig på min första och mest avgörande tur in i mig själv.
Jag visste att jag skulle få ett barn men inte hur mkt det barnet skulle komma att betyda för min utveckling.
Imorgon fyller min förstfödda 9 år och jag känner mig så lycklig.
Tänk att jag har varit mamma i nio år till den mest underbara lilla unge. Han har förändrat mitt liv och fortsätter att göra det dagligen.
Han med de gröna ögonen och en blick som får mig att smälta.
Han som prövar mina nerver men också min förmåga att utvecklas.
Han som vet så mkt och som gör mig nyfiken på livet. Mitt älskade barn.

Efter en vecka med sjuk bebis och alla vakna nätter började jag bli mörk i sinnet.
Jag förstår verkligen att de använder sömn som ett tortyrredskap.
Sömnbrist påverkar mitt psyke så otroligt mkt.
Mina känslor blev mindre och mindre nyanserade.
Fredagen satt jag på akuten i fem timmar och därefter var jag redo att checka ut meeen så kom den där natten då M tog bebisen och jag fick sova till 10:20 men ett litet avbrott för amning.
Underbart!
Sen var jag redo att träffa fina vänner på stan för lite mat och cava.
Mums!!!