Att kämpa när jag är sårbar eller kämpa för det som gör mig sårbar är inte lätt.
Jag inser att jag har gjort mig sårbar och öppen på äldre dar. Innan har jag burit min kärlek lite utanpå, som i ett försök att inte bränna mig. Jag kämpade emot länge, lät det knappast sjunka längre in än huden men nu, nu är det annorlunda.
Jag är så öppen och sårbar, så medveten om exakt hur ont det kan göra. och mina ord vandrar ur mig på ett annat sätt, mjukt och kärleksfullt även när det smärtar.
Jag är på mina knän och jag är inte rädd för så mkt mer än att sluta mig själv igen.

Detta är den finaste kärleksgåva jag kunnat ge och få.