...är att vara utan dem eller tanken på att vara utan dem är förlamande.
Jag blir knäpp i huvudet av att dels känna en längtan efter att få tid med mig själv och höra mig själv tänka utan att bli avbruten men när barnen väl ska vara ifrån mig vill jag slita av mig själv på mitten.
Jag klarar inte av att inte känna deras doft, höra deras ljusa röster och gnäll osv.
Människan är bra lustig...men när en blir förälder blir livet aldrig trevligt utan barnen. Det kan vara okej att i några dagar tvingas till återhämtning men att njuta av deras frånvaro...nope...

Nu har det gått två dagar. De trivs massor hos sin farmor och farfar.
Och snart får jag vara med dem igen.