Många tankar i min normalstora skalle idag.
Jag har känt stor längtan efter mina barn, efter min syster, efter mina vänner och Mathias, efter mina föräldrar...ja, de jag håller extra kärt.
Ibland kommer den där känslan över mig, som om livet håller på att ta slut och jag måste hinna med att älska de jag älskar så mycket det bara går.

Jag har i samma veva ifrågasatt denna envishet kring att tvinga barn att sova själva i sitt rum när de känner sig rädda och oroliga.
Nu har vi aldrig tvingat vår barn till det utan låtit honom komma till oss.
Det har alltid känts självklart. Men nu kommer frustrationen när sömnen tryter.
Tänk om sängen var större, då hade vi alla kunnat samsova.
Fan!
Men jag har pussat honom, och kramat honom!

Sedan tog jag med mig tankarna på en promenad. De fick vila medan jag pratade med min mamma. Tacksam över allt hon och pappa gett mig.

Nu ska jag sova, imorgon jobbar jag hemifrån vilket innebär att jag får vara med mina barn hela morgonen.