Igår kväll rann det många tårar. Och jag lät det komma. Allt som varit, tiden som gått så fort, alla minnen, tiden som nu är förbi och måste lämna plats för nya tider.
Jag grät som ett barn och somnade utmattad i famnen på Mathias.
En stund senare låg båda barnen och trängdes med oss i sängen och jag kunde andas igen. Dock inte sova men va fan gjorde det!?

Imorse klev bebisfågeln upp samtidigt som mig och gjorde mig sällskap i min stora (trötta) förvirring.
Vid avsked skrek beben och grät många tårar, jag väntade på mina egna tårar i bilen men de kom inte.

Jag har ägnat dagen till att läsa dokument, en bok och fixa med saker som Behöver avslutas.
Kl 17 var jag hemma igen hos mina värdefulla och jäklar va glad jag var att få vara med dem.
Mathias fick köra ett träningspass och jag hängde med barnen ute i det fina vädret.

Under dagen har jag såklart haft fina vänner och familj som pepp:at med sms/meddelanden och samtal. Tack älskade ni för allt stöd! Ni betyder massor