Vaknade med ett ryck i morse. Alldeles för tidigt men smärtsamt vaken. Insåg att drömmen jag flydde ifrån påminde mkt om ett liv för länge sen. Ett tidigt skede i livet då kärleken slog till för allra första gången. För ung för att förstå men inte en dag för gammal för att känna. Kan ff minns hur förälskelsen fyllde min kropp och gjorde allt annat svårt att begripa. Hur viktigt det var att få andas samma lift som människan som hade greppet om mitt unga hjärta. Så i morse vaknade jag av en dröm där vi båda var närvarande. Dock inte som ett tonårspar utan som ett par som splittrats. Ngt tvingade mig att vakna och så fort jag slog upp ögonen kände jag mig känslomässigt dränerad. Som om vårt kapitel busstorget slut, trots att det nu hat passerat tolv år. Jag försökte minnas hur vi bröt upp och hur vi pratade men det var för sorgligt. Jag var så tagen av att ff kunna känna den smärta jag kände när jag var 18 och känslomässigt död pga att episoden med den första kärleken var över. Jag önskar jag kunde intala mig då om hur bra livet kommer bli. Hur jag inte ska lida i ett år eftersom framtiden är ljus trots att minnet kommer vara kvar och ärret synligt i mitt tonårs hjärta. Väldigt konstigt och ngt omvälvande. Antar att det blir så här när man är beredd att öppna portarna till sitt känsloliv.