Ja, fyyy känner sån ångest över att jobba imorgon. Inte träffa mina godingar ända fram till fredag. Alltså, klart jag träffar mina barn men inte sådär mkt som en önskar.

Helgen har varit topp förutom att jag har varit jättesjuk.
Vi har faktiskt bara hunnit umgås och gå lite på stan... Jag njöt av varje sekund omkring mina föräldrar.
Jag hann faktiskt också träffa min fina vän Malin och som vanligt bet vi av två timmar i ett nafs. Tacksam för fina och kloka vänner som du Malin.

Idag åkte vi hemåt, höll på att missa tåget...stress som 17 men det gick.
Tågresan gick jättebra trots pruttonhundra skrikiga ungar och deras hänsynslösa föräldrar.
Hemma väntade Mathias på oss och den Korta biten fram till bilen kände jag mig som en hök. Varje mörkklädd vit man kändes som en potentiell våldsman. Det kom tre av dem, med mörka jackor och huvtröjor... Jag var redo att slåss. Upplevd otrygghet är livsfarligt, men det visste väl ni.
Jag hade nog pekat mitt fulfinger mot allt och alla som försökte göra mitt land främmande för mig om det inte var så att jag hade två juveler. De behöver inte bara mitt skydd utan även min kunskap och människosyn.
Friska människor med sunda värderingar kryllar det inte precis av just nu.

Hursomhelst kom vi till slut hem och avnjöt en god middag. Badade, myste (läs bockade av x antal utbrott och sammandrabbningar) och till sist somnade kidsen. Jag åt lite godis och nu är jag redo att lägga mig.