TYSTNAD 

svartklädda gestalter, allvarsamma miner, gråtande ögon, förtvivlan, tomhet, avsaknad av ord och meningar, sänkta huvuden, sorgens kramande arm runt magen och strupen. Där fanns vi igår. Tankarnas pauseknapp var intryckt och min blick flackade runt bland sörjande anhöriga. En kista, tända ljus, tystnad, blommor och en präst som talar till mig med mjuka ord och berättar att jag inte ska gripas av panik om mitt barn börjar gråta. Barnet är lika välkommet i kyrkan som vuxna och hans gråt och skrik är inte till besvär. -det behöver inte vara tyst för att det är en begravning. Säger hon. Allt jag förmår att svara är en T Y S T nickning. Min son och det andra barnen var ett (levande) bevis för att livet går vidare. När vi skulle gå fram till kistan och ta ett sista farväl började tårarna bränna bakom ögonlocken. Jag saknar henne, ett avslut med henne fattas mig fortfarande. Natten var jobbig och sömnlös, mardrömmarna bytte av varandra i rasande fart.