Igår kväll/natt var ännu en i raden som vi tillbringade på akuten då lillpysen fick en märklig feber. Allt var lugn och ro fram till kl elva då jag hör honom gny och ropa efter mig. Såg direkt att ngt inte stämde så jag tog upp honom och kände hur han kröp ihop och skakade som ett asplöv. Han höll om mig med hela kroppen och andades stötvis. På med kläderna (efter att vi kollat tempen två gånger) och kör som en dåre till SÖS. Väl där hade hans temp stigit från 37-39,7 på bara tio minuter...Efter lite Ipren och dricka var mitt kid pigg och tapper som alltid. Läkarna kollade honom och vid tre åkte vi hem med beskedet om att det var feberfrossa. På kort stund hinner många farliga tankar skrämma livet ur mig. Detta lilla barn är allt, vill inte ens gå i närheten av att tänka att han ska bli sjuk eller att ngt ska hända honom.Världen ska vara under hans fötter och allt ont ska jag parera med min kropp så han slipper, det är min önskning! Idag har han varit piggelin, tackar för det!