Innan en visste bättre kunde jag inbilla mig att depression och psykisk ohälsa syns på utsidan.
Som att jag kunde se vad andra led av och hur det tyngde de.
Jag kunde inbilla mig att det tillståndet hade en viss skepnad eller en viss figur.
Skitigt hår, ovårdat yttre, ointresse av klädval, sorgsen min, rödgråtna ögon...
Såklart att det är en överdrift men jag trodde en kunde se.
Jag trodde också att skepnaden var konstant. Att en som var deprimerad var konstant sorgsen och gråtig.

Nu vet jag bättre. Inte hur andra känner sig men hur det är för mig.

Depression och ångest är ingen skepnad eller en viss figur. Inte heller är den konstant.
Det är snarare ett smycke du bär på. Ibland glädjs du åt det och ibland är du förbannat trött på hur den får dig att känna. Det tynger dig men också lyfter dig och påminner dig om framsteg Du kanske har tagit.
Det är en del av dig.
Du bär det trots att du inte alltid visar hur den får dig att känna. Du vet att den finna där som en konstant påminnelse om allt du behöver prioritera för att skiten inte ska barka hän.
Den påminner dig om självhat men också om självkärlek. Den får dig att minnas det som smärtar men också det som läker. Den visar allt om hur värdelös en kan känna sig men också på din inneboende styrka.
Den säger att du inte är älskad och att du är ensam men om du kämpar och tar hjälp kommer motsatsen att uppenbara sig.

Livet är inte sorgsna miner och gråt.
Livet är vackert, smärtsamt, kärleksfullt, ångestfyllt, lyckligt, ensamt, vänskap, skratt, gråt, framgångar, motgångar, svaghet och styrka. Allt detta och med, omvartannat. Hela tiden.

Vissa går vidare och andra lever med detta smycke. Bär det i perioder och tar av sig den och lägger den i skrinet ett tag till det är dags att bära det igen.
En påminnelse om att inte glömma sig själv.

Mycket blir rätt men mkt blir också fel.
En del är trasigt och en del är liksom under kontroll.
Dagarna stannar inte upp för att jag ska känna efter. Jag hänger på och ibland Mår jag därefter.
Idag vaknade jag efter för få timmars sömn och ville bara krypa ner i ngt hål. Tre sjuka barn och sen jag.
Jag mötte barnen med minsta möjliga pedagogik och mesta möjliga idioti. Jag hotade om det mesta och höjde rösten.
Fräste och kände att jag inte ville mer.
M stannade till och vände i dörren, stannade hemma och vi klarade dagen.
Jag tog de stora och han bebisen.
Häng, lunch och även lite vila för mig.
Träning och sen en kväll som heter duga.
Storis tappade sin 9e tand (hurra) sen tappade han ner den i toaletten (inte så hurra) och grät en timme i sträck.
Helvette....
sen drog bebisen igång och där satt jag med min bebis i famnen och drömde om att få lägga mig.

Nu är kl 23 och alla barn sover.
Det gör även min man...
Jag har kokat vatten för en kopp te och ska titta på ett avsnitt av orphan black.
Jag tänker på dagen. Jag har gråtit en skvätt men också fyllt på energi och mod hos min Lisa.
Jag ska göra det som läkaren kräver fast det tar emot. Jag vill inte tillbaka trots att jag förstår att jag går åt fel håll.
Jag vill inte så jag ska göra det som krävs innan det gått för långt.
M säger att jag inte ska sätta mig själv i ett fack. Det gör jag ändå.
Men kanske kan jag leva med bådeoch. Både styrka och svaghet.

Jag boostar i solen. Det gör ngt gott med mig. Helar mig.
Jag vill till solen. Eller till dit solen värmer frusna och sköra själar.
Och kanske läker en och annan bebisnäsa.

Idag hade jag behövt en föräldra-make over.
Ngn hade behövt gå in och styrt upp mig som förälder. Påmint mig om att vara enligt ABC.
Boostat mitt tålamod.

Inte alls så det blev. Jag pushade mig till gränser med en fyraåring som vägrar lyssna, har svar på tal och ska alltid ha sista ordet, utmanar till max och lever i sin egen lilla bubbla.
Jag trampade på alla minor och vår relation var inte toppen idag.
-mamma, är du arg på mig igen?
-mamma, du gör tråkiga saker.
-mamma, du leker inte med mig.
-mamma, mamma, mamma.

Om det känns?

Han protesterar mot min bristande tid. Mot den förändring som gjort honom lite mer osynlig.
Han vill ha mig för sig själv ofta ofta ofta.

På slutet av dagen när känslokompotten nått oanade höjder villa jag sprätta upp min bröstkorg och gräva ut mig själv.
Skrika det högsta jag kunde och bara sluta andas en stund. Eller ta en dusch. Eller ngt annat där jag får vara för mig själv en kort stund.

Jag är trött och inne på tredje natten med 2-4 timmars sömn. Jag är ingen bra människa och det sista jag har just nu är lust att leka och vara aktiv med mina barn.

Nya tag imorgon hörni.
Jag ska göra mitt bästa.

Jag älskar ljuset. Jag älskar ljusa ljumna kvällar. Känns som livet är oändligt då.
Just då är allt möjligt.
Idag tog jag en promenad mer till affären när solen sken. Jackan åkte av när jag hade fått upp värmen och det var helt underbart.
Livet borde levas i ljuset och värmen.

Idag åkte min stora och M hemåt för att jobba och gå i skolan. Jag har svårt att skiljas från min stora...det sitter med sedan förr.
Han är min på ett speciellt sätt som knappt jag kan förstå.
Vi träter och försöker överleva konflikter utan att slita allt för hårt men att vara ifrån honom bränner i mig.
Jag är alltså kvar med min bebek och min mellis. Det är okej, jag är trygg här.
Jag vill ju att min bebis ska må bra.

Tidig kväll gick jag till en Stig i närheten och tog med mig min mellis. Där sprang jag upp och ner till luften brände i bröstet för att komma åt mig själv. Jag andades och lyssnade på mitt barn som lekte. I uppförsbacken tog han min hand om sprang vid min sida.

Livet får inte svärtas ner nu. För dessa stunder är viktiga att inte gå miste om och jag märker hur jag ibland inte ser...för att jag blundar. Blundar för att orka...

Jag skulle inte säga att livet var ett helvete för ingen skulle tro mig. Jag skulle kanske säga att livet är svårt så in i helvete just nu. Kanske skulle några tro mig och faktiskt lyssna. Mitt barn är sjukt och vi vet varken varför eller hur vi ska underlätta.
Det trasar sönder mig överallt ifrån och mina krafter börjar ta slut. Jag är rädd för att sluta orka.
Jag vill absolut inte hamna där men all oro, ansträngning, sömnlöshet, läkarbesök, diverse människor att ringa för att söka klarhet har gjort mig mer och mer obrydd.
Jag mäktar inte.
Glädje? Träning? Egenvård? Själavård? Tid?
Inget av det får plats just nu.
Allt går i ett och allt handlar om att fatta vad vårt barn mår dåligt av.
Jag gråter, är ensam, känner vanmakt, ropar då och då, och spelar samma spel mot övriga som jag är bra på...leenden, lätt till prat och en bild av att allt är så bra. Eller iaf inte alls så dålig som det känns.
Jag känner mig obekväm överallt och i mig själv. Mitt hem och Borg känns inte tryggt och bekvämt utan kanske ett farligt ställe för mitt barn. Det förväntas att jag ska bo överallt och ingenstans och där är jag en gäst.
Jag har tappat min grund.
Jag vet precis vad som flåsar mig i nacken men just nu vågar jag inte stanna upp och titta bakåt.

Titta på mörkret och skrika att den fan inte får ta mig igen. Jag har tre barn som behöver mig, snälla inte igen. Inte denna gång.
Jag mantrar; Bara en dag till. En timme till. En minut till.

Bredvid mig ligger min bebis.
Andas halvbra men sover lugnt.
Denna lilla gobit till bebis. Bebisen som låter som en lärka när han blir glad och vill göra sig hörd.
Bebisen som kämpar tappert vid alla sjukhusbesök i hopp om att förstå varför han mår som han gör. Leende och gosig.
Tacksam är jag för att han blev mitt tredje barn.
Stunder när orken tar slut och när allt känns hopplöst så ser jag honom och smälter. Vill bara höra honom andas och må bra.
Mitt lilla hjärta