Efter helgen kom en våg av utmattning över mig. Jag känner mig hyperkänslig mot allt. Alla ljud känns som oljud, mat känns ointressant och orken tryter hela tiden.
Både igår och idag sov jag en stund på dagen och jag önskar att jag kunde känna mig piggare efteråt men inte.
Idag satt jag hos psykologen en timme och därefter tog allt slut. Min hjärna var i ett vacuum och jag fattade knappt vad jag hade gjort.
Jag bad barnen vara tysta hela tiden och allt jag ville var att vara i fred.

Jg kom iväg till träningen och det är bra rehab, både mentalt och fysiskt.
Jag gör det jag kan.

Min psykolog vill att jag skriver ett brev. För att göra ett avslut. Det är läskigt att jag vill förmultna men jag vet vad jag borde.

Det finns saker vårt bagage som vi dras med. Det påminner oss om smärtsamma saker i vårt liv och hindrar oss att tänka annorlunda.
I mitt liv präglar delar av mitt bagage mig mer än annat. Jag kan liksom inte komma vidare.
Skuld, skam, sorg, sänkt självkänsla och hopplöshet är känslor som tar över.
Jag har försökt hitta lösningar, gå mig själv och den andre till mötes men landar i att jg själv blir sårad.
Allt handlar om strategier för att orka leva med sina egna känslor. För känslorna kommer inte att försvinna.

Jag jobbar med mina val vid vägskälet. Två val. Stanna eller gå.
För att stanna krävs samspel och att relationen blir värnad om under en tid.
För att gå krävs medvetenhet kring alla situationer och all den sorg som kommer att drabba mig. Det behöver vara klart i mitt huvud.

Jag förhastar mig inte, jag bearbetar mig själv och är min egen stöttepelare i detta.

För bara ngra dagar sedan upplevde jag min graviditet som hanterbar och jag kände att jag mådde helt ok.
Nu? Not so much...
Min rygg värker, jag kan knappt röra mig, jag kan inte sova pga värk, sammandragningarna är inte att leka med och jag har noll p-plats i magen.
Jag har fattat att det är ytterligare en ökning av hormonet relaxin just nu vilket gör att en mår skit.
Jag behöver bli bättre med träning och att vila på dagen.
Samt äta mindre portioner...

Gillar inte att kalla mig själv eller andra för känsliga eller att en har pms eller vad det nu är en kan påstå sig vara.
Som att känslor gör en till ett opålitligt monster som det inte går att resonera med.
Jag gillar att säga att mina känslor ibland vandrar. Att känslorna förstärks eller blir mer levande i perioder.

Igår kväll hände ngt. Jag förstod att känslorna skulle vandra men inte hur långt.
Jag har sovit dåligt flera nätter i rad och det faktum att jag har konstant ont oavsett vad jag gör krossar mig.
Så igår pendlade jag mellan sömn och att vara arg på min partner.
Jag somnade och vaknade arg hela tiden. M fick hantera detta på bästa sätt mitt i natten.
I allt detta blev jag tokvarm och lyckades inte kyla ner. Efter en stunds sittande i drag och massa massage somnade jag tillslut.
Blev dock väckt av storis en del.

Idag har jag lämnat dator, telefon och nycklar till jobbet samt fått papper på sjukskrivning.
Toppbra!
Mami är här och livet känns mkt gott. Håll bara tummarna för att jag ska få sova.

Igår kändes som kroppen skulle gå av på mitten. Idag vaknade jag av två pigga ungar som påstod att klockan var mer än vad den var...mamman var irriterad. Förstod sen att vi gick över till vintertid idag.
Jag hade sovit dåligt och mitt humör var inte att leka med.
Försökte sova under dagen men det gick inte heller. Jag vet vad jag måste göra, jag måste träna. Det kommer hjälpa.
Men fam till jag är friskare blir det stretch och rörlighet hemma.

Imorgon är min första lediga dag. Jag vet inte hur jag ska göra men jag ska försöka vila.
Jag behöver köpa present till mami, thats all.

Konstig känsla, att inte gå till jobbet. Konstigt men härligt.

Har haft en lång dag. En dag då min kropp har fått bära mig.
Och det känns kan jag säga.
Kroppen värker, tankarna värker och jag märker tydligare än ngnsin hur människor vars core snurrar runt hat och elände inte längre klingar i mitt liv.
Hur svårt jag har när andra hatar på ett sätt som får mig att fysiskt reagera.
Jag lever inte mitt liv som en perfekt människa men jag inser att även när jag pratar om anda som jag inte gillar mår jag bättre av att göra det på ett värdigt sätt.
Jag vill inte förgifta mitt eget huvud.

Jag letar efter ngt i mig själv. Ngt som bara jag ser och känner. Det är svårare att leta i mörker så jag behöver allt ljus som går att få.

Sista arbetsdagen idag på väldigt länge.
Tog en lugn förmiddag och avslutade med handledning på söder.
Var hos barnmorskan idag och allt såg bra ut. Mina järnvärden hade stigit vilket var super.
Känner mig lugn och samlad idag.
Har hunnit med barnen denna vecka och det mina vänner är en underbar känsla.
Har nu ätit, typ det enda jag gör om dagarna, och fredagsmyset väntar.
Vet ni, det känns så lyxigt att slippa stressa med sömnen utan tillåta sig att sova när kroppen vill.
Nästa vecka ska träningen komma igång igen, har jag bestämt. Så fram till dess ska min kropp hämta sig från att bli knockad av hemskt virus. 7 november är det jag som hänger på låset för influensavaccinet.

Happy weekend darls!

Snuva, hosta så du får sammandragningar, gråta, skratta, prata, avsluta jobbet, säga hejdå, kramas, zooma ut, gå in i mig själv, vara rädd, längta, pussas, sörja, känna, börja om från början.

My day