Vid matbordet kring nära och kära gick vi laget runt och alla fick berätta det bästa med 2018. Några berättade om nya anställningar, andra om ett mer hälsosamt liv och min syster om att hon slutade röka.
När min tur kom var det för privat att dela på det sättet för mitt år har präglats av alla kanter du kan tänkas stöta på första året med ett spädbarn.
Vi har tacklat sömnlösa nätter med obeskrivlig oro för vår bebis som hade svårt att andas första 8 månaderna.
Vi har stressat och försökt förstå. Vi har sökt hjälp på all instanser utan framgång. Till hösten kom och vi äntligen träffade rätt i denna djungel och vår bebis började må bättre.
Jag har åter dalat och känt mörkret smyga på mig igen men denna gång kom hjälpen snabbare och jag fick många händer att hålla i.
Vi har försökt förstå hur ett liv med tre liv ska bli bra utan att ens relation ska dö. Svår ekvation och vi hade glömt bort hur viktig tidsaspekten är i den ekvationen. Relationen och jaget tar ingen plats när barnen är små.

Min styrka har varit att jag har pallrat mig upp och stått pall för alla prövningar utan att bli bitter. För hur charmigt är bitterhet egentligen?

Mitt 2018 har bäddat för framtiden, som alltid.
Dåtid, nutid och framtid