Blev ordentligt sjuk i helgen och allt roliga som stod på schemat gjorde det inte så mkt bättre.
Efter Lisas hippa och Annas fest var jag ett vrak men hade inte velat missat ngt av det.
Så nu är återhämtningen en bit bort men vi är på väg. Hela familjen.
Det började med storis, sen mellis, sen mini och sist moi.

Igår reste min mami iväg och jag har varit då orolig men efter att ha hört hennes röst denna morgon är jag bara glad.
Detta är en viktig resa för henne och jag vet att det väntar många tårar.
Hon grät när vi pratade denna morgon, mest av glädje. Hon är tillbaka i sitt land efter 30 år.
Jag kan inte ens tänka mig känslan.

Så idag sitter jag här, ensam utan min syster och min mami.
Min bebis sover en snabbis och sen ska vi börja dagen.
Ska ringa hem min stora som ska följa med mig och köpa en midjeväska... det är tydligen hippt.

Ikväll ska jag stretcha och tänja. Har spänt mig för mkt för mitt eget bästa.

Innan en visste bättre kunde jag inbilla mig att depression och psykisk ohälsa syns på utsidan.
Som att jag kunde se vad andra led av och hur det tyngde de.
Jag kunde inbilla mig att det tillståndet hade en viss skepnad eller en viss figur.
Skitigt hår, ovårdat yttre, ointresse av klädval, sorgsen min, rödgråtna ögon...
Såklart att det är en överdrift men jag trodde en kunde se.
Jag trodde också att skepnaden var konstant. Att en som var deprimerad var konstant sorgsen och gråtig.

Nu vet jag bättre. Inte hur andra känner sig men hur det är för mig.

Depression och ångest är ingen skepnad eller en viss figur. Inte heller är den konstant.
Det är snarare ett smycke du bär på. Ibland glädjs du åt det och ibland är du förbannat trött på hur den får dig att känna. Det tynger dig men också lyfter dig och påminner dig om framsteg Du kanske har tagit.
Det är en del av dig.
Du bär det trots att du inte alltid visar hur den får dig att känna. Du vet att den finna där som en konstant påminnelse om allt du behöver prioritera för att skiten inte ska barka hän.
Den påminner dig om självhat men också om självkärlek. Den får dig att minnas det som smärtar men också det som läker. Den visar allt om hur värdelös en kan känna sig men också på din inneboende styrka.
Den säger att du inte är älskad och att du är ensam men om du kämpar och tar hjälp kommer motsatsen att uppenbara sig.

Livet är inte sorgsna miner och gråt.
Livet är vackert, smärtsamt, kärleksfullt, ångestfyllt, lyckligt, ensamt, vänskap, skratt, gråt, framgångar, motgångar, svaghet och styrka. Allt detta och med, omvartannat. Hela tiden.

Vissa går vidare och andra lever med detta smycke. Bär det i perioder och tar av sig den och lägger den i skrinet ett tag till det är dags att bära det igen.
En påminnelse om att inte glömma sig själv.