Nu är kl 23 och alla barn sover.
Det gör även min man...
Jag har kokat vatten för en kopp te och ska titta på ett avsnitt av orphan black.
Jag tänker på dagen. Jag har gråtit en skvätt men också fyllt på energi och mod hos min Lisa.
Jag ska göra det som läkaren kräver fast det tar emot. Jag vill inte tillbaka trots att jag förstår att jag går åt fel håll.
Jag vill inte så jag ska göra det som krävs innan det gått för långt.
M säger att jag inte ska sätta mig själv i ett fack. Det gör jag ändå.
Men kanske kan jag leva med bådeoch. Både styrka och svaghet.

Jag boostar i solen. Det gör ngt gott med mig. Helar mig.
Jag vill till solen. Eller till dit solen värmer frusna och sköra själar.
Och kanske läker en och annan bebisnäsa.